Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Carl Norrby: Evolutionsläran och kristendomen. III. Med anledning af Drummonds nya arbete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EVOLUTIONSLÄRAN OCH KRISTENDOMEN. _____149
i specifik kristlig mening är en visserligen hemlighetsfull, — den är
ande-lifvets djupaste mysterium — men dock real meddelelse af Guds tankar
at människoanden, i kraft hvaraf människan kan blifva organ för gudomlig
sanningsmeddelelse åt andra. Den kristliga uppenbarelsen, från sistnämnda
sida sedd, är inspiration.
Uppenbarelsens Gud är visserligen ingen annan än naturens, men om
naturen kan kallas en »Guds klädnad», så är den därför ingalunda en Guds
gestalt, så att Gud skulle kunna genom henne blifva känd sådan han är,
något som bland annat klart nog bevisas af det gudsbegrepp, som möter
oss i de s. k. naturreligionerna. Och om gudsmedvetandet i människan
är den personliga basis, hvarpå den inre sanningsbyggnaden kan uppföras,
så blir det dock aldrig i och för sig källan till sann religion; ett
gudomligt ljus måste nedsänka sig d^ri, om det skall kunna föra till någonting
mer, än ett osäkert famlande efter Gud. Och detta ljus lyser icke mot
oss nedifrån, utan ofvanifrån, från den värld, som i egentligaste mening
är Guds värld (»Guds boning»), där hvarken någon slöja skymmer dess
rena glans, eller något finns som förtar dess kraft.
Gud. Enligt prof. Drummonds evolutionsteori gifves det en »i det
osynliga» boende, i världen immenent intelligens, som i sin fördoldhet
leder världens utveckling. Ja, världen är i grunden andlig; anden brukar
endast materien såsom substrat för sin verksamhet. Häraf synes följa,
att D. lärer Guds personlighet, och att Gud såsom sådan är kärleken,
framgår af hela karakteren af D:s evolutionslära. Vi skulle således här
träffa kristendomens gudsbegrepp. Men då D. å andra sidan förnekar
Guds upphöjdhet öfver världen (hans transcendens), så måste man, minst
sagdt, blifva tveksam, huruvida så verkligen förhåller sig. Ty ehuru också
kristendomen lärer Guds immanens (»I honom lefva vi, röras och äro till»
Ap.-G. 17:28), så lärer den med lika, ja ännu större styrka Guds
transcendens, hans personligt själfständiga, öfver allt skapadt omätligt upphöjda
lif. Däraf följer att det gifves icke blott en naturlig, utan ock en
öfver-naturlig värld, en andlig tillvaro, ett den fullkomliga personlighetens rike
(»himmelen») af outsäglig härlighet. Från den är det de lifskrafter
härstamma, hvilka betinga naturens både existens och utveckling, och i och
genom dem är Gud i världen immanent, under det att dock å andra sidan
Guds tillvaro icke omslutes af naturen, såsom ock den himmelska
världens krafter för ingen del uttömmas i naturvärlden, utan fastmera innefatta
en oändlig rikedom af personligt, öfver naturlifvet väsentligen upphöjdt lif.
Då nu natur och ande ej stå i ett sådant motsatsförhållande till hvarandra,
att ej en växelverkan, med initiativet pä andens sida, skulle kunna äga
rum, utan det tvärt om är så, att naturen är skapad för anden och är
bestämd att af den lyftas och i viss mening genomträngas, så kunna de
himmelska andekrafterna nedsänka sig i och vara verksamma inom
naturområdet. Därmed är vägen öppen för undret, som icke är ett
förstörande af någon naturlag, utan ett inträde i natursammanhanget af en högre
lag eller vilja, som icke mera upphäfver naturlagen, än en i luften upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
