Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Harald Hjärne: Unionskrisen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
UNIONSKRISEN.
norsk parlamentarism som svensk protektionism torde kunna finna rikligt
lystmäte för sitt verksamhetsbegär inom unionens lojalt bevarade ram.
Men sätter sig endera allt för hårdnackadt på tvären emot unionens
lifsvillkor, så kan den ådraga sig själf, och ty värr äfven sitt land,
svår-botlig skada.
* *
♦
Det fulla erkännandet af unionens politiska nödvändighet innebär
således icke en öfverdrifven nationell asketism. Men det gäller, närmast
för Sverige, att veta finna sig i sakernas förelagda skick och ändå med
uppbjudande af sin egen kraft arbeta på den nuvarande (förmodligen ej
den sista) krisens lösning till stärkande af sin egen trygghet, till
unions-villkorens fastare och klarare utprägling. Hvem önskar ej af hjärtat, att
en sådan lösning måtte »skyndsamt» komma till stånd, att vederbörande
»utan dröjsmål» måtte gripa sig an med det stora verket? Men önska
är ett och vinna ett annat. Till båda dessa förbehåll i det berömda
betänkandet, som mången sträfvar att utmåla som ett slags instruktion eller
kommissionsuppdrag af riksdagen för kungl. maj:t, måste af själfklara skäl
fogas ett underförstådt tredje: »så vidt möjligt». Ultra posse nemo
obli-gatur. Och en »aktionspolitik», som sätter »skyndsamheten» framför
klokheten (till äfventyrs enligt valspråket »fort och dumt»), har endast en
mycket långsökt och onaturlig tolkning af riksdagens innersta afsikter
att åberopa.
Denna obetvingliga längtan efter ett snart slut på »bråket» är visst
icke ett tecken till imponerande kraft, utan snarare ett trötthetsdrag, ett
symptom, så att säga, af en viss politisk veklighet, som väl må vara
förklarlig och till och med ursäktlig, men som lätt kan spela de
fosterländska intressena fula spratt. Efter åttio års oafbruten fred har vårt land
nu fått en svår uppgift af i viss mån hotande innebörd att handskas med.
Det är då ej så mycket att undra på, om mången önskar att skyndsamt
få tömma kalken, äfven utan tydlig föreställning på förhand om dess
verkan på organismen. Med en blandning af uppskrufvad beslutsamhet
och sangviniska förhoppningar räknar man kanske på att efter fullbordad
kur snarast få återgå till den förra angenäma hvilan. Men den
.föregående unionshistorien borde hafva skänkt oss åtminstone den erfarenheten,
att krisen blifvit ytterst långsamt förberedd, hvadan dess öfvervinnande
också enligt all sannolikhet torde kräfva sin rundliga tid. Hvem vet, om
det ej är Sveriges unionspolitiska utveckling beskärdt att, liksom så många
utländska samhällsrörelser i våra dagar, nödgas uthärda årtionden af
växlande kvaf spänning och akuta feberanfall? England har sin evinnerliga
irländska fråga, i Österrike »bråka» stora och små nationaliteter beständigt
med centralmakten, Italien och Belgien kastas emellan hätska
parlamentsstrider och vilda preludier till hvad som förmenas bebåda en annalkande
social revolution, o. s. v. Men i alla dessa länder hafva de politiske
kvacksalfvarnes anbud af snabbt verkande universalmedel sjunkit till myc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
