Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Lydia Wahlström: General Gordon. I–IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
i år varit utsatt såsom fredsunderhandlare i Japan, som föranledde saken.
Han vände sig nämligen i början af 1863 till engelsmännen med anhållan
om, att dessa ville utnämna en engelsk officer till befälhafvare öfver den
sammanrafsade friskaran från Shanghai, som han fruktade eljes skulle
blifva mera till förfång än till nytta för kineserna i deras kamp mot de
upproriske. General Staveley, anförare för engelska hären i Kina, gaf
då anvisning på Gordon, som mottog anbudet, dock först efter någon
tvekan, enär han fruktade, att hans far skulle ogilla sonens inträde i en
främmande makts tjänst, vore det också blott för en kortare tid. Han
motiverade sitt handlingssätt i några ord till de engelska officerare, som
följde honom: »Vi äro endast ett lån till kejsaren af Kina för att hjälpa
till vid undertryckandet af en resning, hvilken lika mycket hotar våra
intressen här, som hans egna undersåtars. Men utom dessa hänsyn
upptager jag i mänsklighetens namn striden mot dessa taipingar, så att det
må bli ett slut på deras ödeläggande framfart.» — Gordons
fosterlandskärlek var aldrig af det slag, som sätter fosterlandets intressen framför
mänsklighetens. Tvärtom synes han klart ha fattat den moderna
patriotismens uppgift såsom en kulturarbetets koncentrering på det egna folket,
endast för att detta folk just genom sin skarpt utpräglade individualitet
måtte bli till desto större nytta för det allmänna. Det företräde han
unnade »old England» var endast anförarskapet i kampen för de förtryckta
i alla världens länder. Och sålunda blef det Gordon, som i viss mån
här i Kina, likasom senare i Sudan, fick till uppgift att söka godtgöra,
hvad hans eget folk brutit mot en främmande nation.
Här är icke stället att inlåta sig på en närmare skildring af det
mödosamma 16 månader långa fälttåget med dess omkring 30 större och
mindre drabbningar, bland hvilka endast tvänne blefvo nederlag för
Gordon och hans trupp, »den alltid segerrika arméen», som den blifvit
kallad. Ursprungligen sammanrafsad af slödder ur alla europeiska
nationer, hade denna här under sina föregående anförare aflönats endast
genom plundring. Dess sedliga beskaffenhet var sådan, att på 14 dagar
11 officerare dogo i delirium tremens. Att det under sådana
förhållanden verkligen lyckades att organisera dessa 3,000 man till en ordnad här,
kan till största delen tillskrifvas det starka moraliska inflytandet af
Gordons personlighet. Själf gick han främst i alla faror och sörjde för alla
enskildheter, utdelade ordentlig aflöning, bestyrde om ammunition och
uniformer samt gaf ut sin egen lön, 1,800 pund, för sina soldaters behof.
Den förr så vilda friskaran hälsades snart som en välsignelse både af
européer och kineser. Anföraren själf hade heller ingenting
skräckinjagande i sitt yttre: en spenslig gestalt af medellängd med brunt, lockigt
hår, fina regelbundna drag och intelligenta blå ögon, hvilkas befallande
skärpa när som helst kunde gifva rum för ett litet leende af friskaste
humor. Alltid utan sabel, endast med en kort kikare och ett spanskt
rör, stod han midt i kulregnet, lugn och trygg med cigarrett i munnen.
Det var ej underligt, att kineserna slutligen ansåg honom osårbar. De
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
