Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Lydia Wahlström: General Gordon. I–IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
frikyrkliga riktningarna än inom den lutherska kyrkan och framställer
Gordon äfven i detta afseende såsom ett exempel på, att en stark
individualitet förmår frigöra sig från uppfostrans och omgifningens hämmande
band.
Samma prägel af själsadel, som alltmer utvecklades hos Gordon,
visar sig också i hans kärlek till klassisk litteratur, — i den ytliga
liberalismens tanke en opraktisk egenhet, som dock, märkvärdigt nog, icke
är sällsynt hos nutidens praktiska engelsmän. Homeros och Herodotos
följde honom till Sudan och citeras stundom i hans dagböcker från Khartum,
och man finner honom där flerstädes rekommendera Plutarkos såsom
viktigare studium i krigsskolorna än en hel del moderna handböcker i
taktik. Byron, särskildt dennes »Cain» beundrade Gordon synnerligen; —
»han tänkte mycket djupt och frågade ej efter, hvad denna världens
kyrka sade». Schiller kände han till, men beklagade, att han endast gjort
bekantskapen i Bulwers öfversättningar. Denna smak för gedigen
litteratur återfinnes hos Gordon äfven i fråga om religiösa arbeten.
Pä grund af sin skygghet för societetslif har Gordon stundom
betraktats såsom kvinnohatare, en löjlig beskyllning, då man finner hur ofta
både hans uppträdande och hans brefväxling visa varmt intresse och
sympati för en god del af de kvinnor, med hvilka han kom i beröring.
Stundom förekomma sådana uttryck som: »en mycket vacker ung dam
— riktigt förtjusande!» Man undrar ovillkorligen, hvarför denna manliga,
sympatiska personlighet med sin kärlek till hemlif och små barn alltid
förblef ogift. Gordon har själf till en vän sagt sig aldrig ha funnit
någon kvinna, som af kärlek till honom varit redo att lämna fädernehem
och anhöriga för att dela faror och mödor med honom. Att detta icke
kan vara något fullständigt svar på frågan, är tydligt. Skulle det icke
bland Englands många starka, högsinta, bildade kvinnor ha funnits
åtskilliga, som skulle hafva ansett det såsom idealet af lycka att till
världens ända, om så behöfdes, få följa den firade unge öfversten med hans
världsrykte och hans vackra ögon? Men härom iakttaga alla hans
biografer en hårdnackad tystnad. Engelsmännen äro ett finkänsligare folk
an vi svenskar, som fullkomligt obekymrade om efterlefvande anhöriga,
gladeligen röra i en afliden persons ömtåligaste förhållanden.
Någon dyster asket var Gordon aldrig, ehuru han ofta utmålats
såsom sådan. Därtill var han alltför humoristisk och intresserad af allmänt
mänskliga frågor, alltför »pojkaktigt öppen och lekfull», såsom en vän och
kamrat har karakteriserat honom. Men nästan direkt från gossårens
upptåg utkastad i de allvarligaste mödor och faror, hvilka upptagit den tid,
då nöjena eljest bruka smaka som bäst, hade han egentligen aldrig
kunnat känna sig lockad af dessa. Måhända var det just därför, som han
aldrig kom fram med någon fariseiskt pietistisk dom öfver dessa nöjen i
sig själfva.
För öfrigt förefaller han endast mer sympatisk, då man finner, att
han alls icke varit något naturens söndagsbarn utan frestelser och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
