Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Lydia Wahlström: General Gordon. I–IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
passioner, men likväl mer än de flesta kan sägas ha varit »integer vitæ
scelerisque purus». Hans stora häftighet var honom ofta till bekymmer,
och han erkände öppet, att »köttets dödande aldrig är någon nöjsam
operation». Hans bästa recept för allting var arbete, och han hörde till
de verksamma kristna, som kraftigast opponerat sig mot den vanliga
bokstafstolkningen af de bibliska bilderna af himlen, såsom en ort för
endast lofsånger och kontemplation. »Det kan ej vara så, ty lyckan
beror af verksamhet», säger Gordon.
Det icke minst karakteristiska för hans personlighet var den
frikostighet, hvarmed han alltid stod till tjänst för fattiga och
hjälpbehöfvande. Under de sex årens trägna tjänstgöring i Gravesend — enligt hans
egen utsago de lyckligaste åren i hans lif — fann han tid att sätta sig
in i traktens fattigvårdsförhållanden. Praktisk och aldrig rädd om besväret
ägnade han sig med ifver åt det slags välgörenhet, som söker sätta folk
i stånd att hjälpa sig själfva. Vi låta förf. tala: »han var alltid en
barnens vän, men framför allt ömmade han för de fattiga gossar, han såg
drifva omkring på gatorna eller vid hamnen. Han samlade dem hemma
hos sig, gaf dem nya kläder, höll skola med dem och lät de mest
värnlösa finna ett hem hos sig. Han kallade dem sina »kungar», och många
af dem skaffade han platser som skeppsgossar under duktiga kaptener.»
— De, som blifvit sjukliga genom svält och vanvård i hemmet, skaffade
han läkarevård eller skickade till badorter. De, som bodde hemma hos
honom, fingo sitt sofrum bredvid hans eget och åto vid hans bord, där
den tarfliga maten ofta blef en missräkning för dem, som väntat sig
läckerheter hos öfversten. Efter lektionernas slut fingo de spela schack
och domino, om sommaren äfven krocket. Naturligtvis gjorde Gordon
under denna tid åtskilliga ledsamma erfarenheter; en eller annan
rymning förekom o. s. v., men en god del af »kungarne» äro nu duktiga
människor och lyckliga familjefäder, och vid Gordons död uppvaktade
flere af dem hans bror, sir Henry Gordon, för att uttrycka sin sorg och
sin tacksamhet. Hans vänner i Gravesend, bland hvilka befunno sig
åtskilliga damer, som bistått honom i hans verksamhet, fingo ofta efter
Gordons afflyttning därifrån bref från honom med detaljerade
förfrågningar efter hvar och en särskildt bland gossarne. Den af honom
grundade trasskolan i Gravesend, där han själf brukade undervisa, fortlefver
ännu och äger fyra af Gordon i taiping-kriget eröfrade flaggor, hvilka
framtagas vid högtidliga tillfällen.
Gordons stora hjälpsamhet satte honom ofta i svår
penningförlägenhet. Så samvetsgrann han var, när det gällde annat folks och hela
länders ekonomiska ställning, — sin egen skötte han så pass skralt, att
han nästan gjorde sig förtjänt af epitetet »slarfver». Själf djupt medveten
om sin oförmåga i detta fall, — »jag har som vanligt varit en stor åsna»,
säger han ibland, — kom han slutligen på den idéen att ännu, medan
han ännu lefde, bortskänka sitt hus i Southampton åt sin syster för att
ändå »rädda något» åt henne och brorsbarnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
