Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Frans von Schéele: Den lutherska försoningsläran. Efter F. A. Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN LUTHERSKA FÖRSONING SLÄRAN. 3O I
stå i det rätta förhållandet till Gud; i kraft af så väl Jesu försoning som
hans sedliga fullkomlighet, meddelad åt världen, kan människan lefva ett
sedligt lif, som sträcker sina verkningar till hela hennes lifsområde inåt
och utåt, och som syftar mot en stundande fullkomlighet.
"Hvad ligger det nu i den lutherska rättfärdiggörelseläran såsom en
centralpunkt i denna åskådning?
"Människan förklaras för rättfärdig för en annans, Kristi, skull. Vi
taga ett exempel. En person ställes inför en domstol för ett brott. Då
meddelas åt domstolen, att en annan vill lida straffet för den brottslige.
Denne förklaras på grund häraf fri och oskyldig. Skulle vi i detta ex.
kunna se något motsvarande till, huru Gud handlar med den syndiga
människan, som förtjänat straff? Ja och nej. Ett sådant ex. som detta kan
användas i den populära framställningen, om nian fasthåller den gamla
satsen, att hvarje liknelse haltar. Men detta ex. åskådliggör ingalunda fullt
det verkliga förloppet, då Gud förklarar en människa rättfärdig för Kristi
skull. Detta verkliga förlopp skulle bättre åskådliggöras, om den nämnda
domstolsscenen finge följande gestalt. En person hade blifvit stämd inför
domstolen för ett brott. Då framträder en annan och förklarar: jag vill
på naturliga grunder lägga mig ut för denne brottsling, jag är (t. ex.) hans
fader. Jag har utplånat alla de farliga följderna af hans brott. Jag har
godtgjort, den han förfördelat \ Och jag har försonat dem med hvarandra,
så att de nu åter äro vänner och ha förtroende för hvarandra. Då den
brottslige så får gå fri, så sker det ej på grund af hans förtjänst, utan på
grund däraf, att en annan försonat hans brott och ställt allt i lag igen."
Så framhåller förf., att rättfärdiggörelsen icke betyder, att Gud
förklarar hvem som helst rättfärdig, sådan han går och står i sina synder.
* Oss synes detta vara den punkt, hvarpå så många stöta sig: att den ene i moraliska
och religiösa ting skulle kunna "godtgöra", hvad den andre brutit. Skulle man icke i
själfva verket komma den bibliska läran närmare, om i det ponerade exemplet fadren icke
åberopade någon sådan godtgörelse, utan endast vädjade till domarens aktning för hans egen
personlighet och hänsyn till hans kärleksförhållande till sonen: tillgif honom för min skull,
hans straff träffar annars äfven mig! Det är sant, juridiskt finge väl domaren ej taga hänsyn
till en sådan begäran; men det finge han vid ett brott heller icke göra till ett resonnemang,
sådant som det af förf. använda. — Ligger icke det stötande i saiis/actio-vicaria-l&ran uti att
de två personerna fattas såsom skilda från hvarandra, och sålunda svårighetens lösning i
betonandet af det innerliga sambandet mellan dem (soin förf. själf framhållit längre fram i sin
uppsats, där han talar om, huru Kristus "står i organisk förbindelse med släktet såsom dess
hufvud och medelpunkt*). • Förf. har i det ifrågavarande exemplet låtit försonaren vara
brottslingens fader, men ej däraf gjort egentlig användning. År motivet till brottslingens
frikännande godtgörelsen. så behöfver försonaren ej stå i något särskildt personligt förhåüande till
sin skyddsling; och tvärtom, gör han det sistnämnda, så kan godtgörelsen blifva öfverflödig,
åtminstone så långt som den är omöjlig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
