Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Robert Mörner: Ett och annat från Norge. Reseminnen. I–III
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i6
Följande morgon bröto vi upp under ledning af en son till bonden, gingo
förbi det som en rund hatt formade, omkring 700 meter höga fjället Hatten,
stego sà småningom uppför Locktinds väggar och anlände till toppen ganska
uttröttade efter omkring fyra timmars arbete. Uppstigningen stötte för öfrigt
icke på några svårigheter. Den norra sidan, uppför hvilken vi klättrade,
bestod af en mängd terrasser med branta sluttningar, så att den närmast
ofvanför oss varande terrassen alltid bortskymde de högre belägna, och vi gång pa
gång blefvo besvikna i vår förmodan att ändtligen närma oss toppen. Utsikten
var storartad. I norr såg man Svartisens milslånga snöfält, i söder det 1,500
meter höga Kjärringtind, förutom flere andra större fjäll, i väster den väldiga.
2,080 meter höga fjällkomplexen Oxtinderne samt områden långt in i Sverige,
och i väster slutligen framskymtade flere mil af kusten och skärgården,
hvarvid de Syv söstre särskildt togo sig präktigt ut. I sydost utbredde sig
Ros-vandets djupblåa vattenyta för våra ögon. Alla bergspetsar äro under
sommaren snöfria, emedan intet tjockare snölager kan kvarligga på deras branta
sluttningar; det är först längre ned, man finner de snöfält, ur hvilkas hvita
glänsande massa de mörka topparne resa sig. Nedstigningen gick mycket lätt och
delvis också mycket fort, då vi nämligen begagnade oss af de starkt sluttande
flere hundra meter långa snöfläckarne, satte oss på enklaste sätt och lät det
gå af sig själft; men färden försenades af de rikliga hjortronsamlingar, som
påträffades under vägen, och från hvilka det tycktes omöjligt att slita sig lös.
Vid återkomsten till Angermo smakade ett bad i den kyliga Hatälfven
särdeles uppfriskande.
Vid badning i fjällälfvar bör man vara ganska försiktig, ty det kalla
vattnet därstädes förorsakar ofta kramp, och strömmen är vida starkare, än den
förefaller i början, hvadan dylika älfvar ofta förorsaka olycksfall.
Vid bestigningen af Locktind hade vi passerat förbi ingången till en stor
grotta, som tydligen var öppningen af en nu uttorkad underjordisk älf; älfven
hade tagit sig ett annat lopp och frambröt nu med stor kraft ur en i förhållande
till vattenmassan mycket liten öppning i klippväggen vid grottans mynning.
Vägvisaren förklarade, att ingen undersökt grottan, men att det gick en sägen,
att den skulle ha en annan utgång. Intresserad häraf, kvarstannade jag vid
Angermo till följande dag och gick då åter, åtföljd af samme man samt
prästsonen, till grottan. Försedda med rep i och för uppmätande af afstånd o< h
hällande af samband inträngde vi i hålan. Den kunde vara omkring 4 meter
hög och 2 à 3 meter bred. Inkomna omkring 50 meter, funno vi, att gången
vidgade sig till en större grotta af sfärisk form med omkring x/s meters djupt
vatten i bottnen. Här tycktes ingen vidare utgång finnas, men efter nàgo:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
