Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Robert Mörner: Ett och annat från Norge. Reseminnen. IV–VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT OCH ANNAT FRÅN NORGE. ’__370
tik, dels om den Nordlandska naturen, hvilken kaptenen väl kände till, enär
han tillbragt sommaren med kartläggning af trakten omkring Svartisens södra
del. Öfver dessa trakter finnas ännu inga tillförlitliga kartor, äfven på de bästa
upptäcker man snart många och stora fel.
Kaptenen var högerman; jag har aldrig påträffat en norsk officer, som
varit vänsterman; och i öfverensstämmelse med, hvad förut anförts, måste en
vänstersinnad officer anses såsom ett sällsynt undantag. Detta gäller dock icke
reserv-officerarne, bland hvilka liksom bland underbefälet radikala idéer lära
vara rätt mycket utbredda.
Den 30 Augusti ingick med storm. Tiden tillät mig icke att kvarstanna
längre än till följande dag å Sannäsöen, och jag önskade gärna förvärfva litet
erfarenhet om bergbestigning i dylikt väder, hvarför jag begaf mig till en liten
vid foten af det 1,066 meter höga Stortind belägen bondgård, där jag erhöll
en ung, djärf och hurtig man till vägvisare, och snart började uppklättringen.
Ynglingen hade aldrig varit på själfva Stortoppen, men han kände till större
delen af den väg, som plägade följas. Efter någon öfverläggning beslöto vi |
emellertid att taga oss upp kortaste vägen, hvilken var ytterligt brant och
erbjöd många vanskligheter. Ofta voro de af fjällbäckarne utborrade ravinerna
de enda vägar, vi kunde följa, och måste vi då med händer och fötter klämma
oss fast därstädes, medan det iskalla vattnet strömmade omkring våra knän
och armbågar; ofta måste min följeslagare draga mig upp för de brantaste
ställena; ibland trodde jag, att jag icke skulle kunna hålla mitt tag längre, och
en gång utropade jag också: »Nu faller jag». Men tack vare den raske
vägvisarens hjälpande hand gick allt väl. Under tiden piskade oss regnet i
ansiktet. Efter 3 à 4 timmar voro vi uppe utan en torr tråd på kroppen och
i en isande köld. Mot Vefsenfjorden stängdes utsikten af en ogenomtränglig
molnvägg, åt hafssidan åter kunde vi här och där i dimman skymta
konturerna af Dönnesöen och närliggande skärgård. I detta stormiga väder erbjöd
utsikten en ännu mera vild och ödslig anblick än den från Sulitelma. Mot
öster stupade bergväggen ned i ett lodrätt hisnande djup; i sydväst sågo vi den
närmaste af de andra topparne, och rundt omkring oss syntes stora snöfläckar,
medan något lägre ned några större vattensamlingar skimrade fram ur dimman.
Icke utan svårigheter försiggick nedstigningen. Min vägvisare var i olikhet mot
andra dylika blygsam samt måttlig i sina anspråk på betalning. Familjen i
bondgården visade mig vid underrättelsen, att jag var svensk, stor hjärtlighet och
bjöd mig efter vår klättring på kaffe, hvarför den icke ville mottaga betalning.
Efter en god, men något för sen frukost i hotellet lät jag en 16 års pojke
segla mig öfver i en liten Nordlandssnäcka till fastlandet. Båten var af minsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
