Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Efter H. Tambs Lyche: En amerikansk bildningsrörelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
EN AMERIKANSK BILDNINGSRÖRELSE.
gifningar och för detta slags byggnader — det ser lätt och likväl solidt,
kraftigt samt lagom vårdslöst ut, liksom skapadt af naturen. De skarpa stenhörnen
och stenkanterna sticka fram från de ojämna murarne, så att man på något
afstånd knappast kan säga, hvar berg och naturlig grund sluta och själfva
byggningen vidtager. Den väldiga salen är öppen åt alla sidor, men ett
akustiskt mästerstycke: rösten når godt fram till och med till de gångar och
verandor, hvilka öfverallt omgifva den cirkelrunda byggnaden. Under sälen är mellan
de pelare och hvalfbågar, hvarpå byggnaden hvilar, en labyrint af svala
grottor, upplysta med elektriskt ljus i olika färger, — en härlig uppehållsort under
middagstiden. Andra föreläsningslokaler voro vid mitt besök under uppförande,
och tält fingo provisoriskt tjänstgöra i deras ställe.
Här bredvid har också en målare uppslagit sin atelier och sin
målareskola. Han ämnar komma igen hvarje år och fylla landet med amatör-målare
och -målarinnor, förmodligen till mycken förargelse för dem, som tro, att det
är synd mot den helige ande att gifva efter för den håg, man kan hafva att
själf sudda litet i färger — så framt man ej rent af är mästare.
På floden ligga tvenne långa roddbåtar, herrarnes och damernas. Det
är en syn det också, när kapprodd här äger rum och lustångare och båtar i
hundratal komma upp från hufvudstaden och båda de löfrika stränderna äro
tätt besatta med parasoller och ljusa dräkter och det viftas med båtarnes färger
från de samlade massorna och jublas och ropas hurra.
Betecknande och af intresse var också en ceremoni, som man en söndag
kunde bli vittne till i den stora föreläsningssalen, fylld till trängsel af en
homogen, ljusklädd publik. Stadens styrelse hade inbjudit hufvudstadens veteraner
från inbördeskriget att komma ut och hälsa på — och se, huru det land, de
hade värnat, nu byggdes. Det faller af sig själft, att där rådde en entusiasm,
som gjorde en kallsinnig nordbo helt yr i hufvudet. En scen var i synnerhet
vacker och gripande, till och med om man stod där som främling.
Den väldiga orgeln spelade, medan veteranerna under entusiastiska tillrop
marscherade in och intogo hedersplatsen, och den fortfor att spela, sedan allt
blifvit lugnt. Med ens upphörde den, och en ljudlös tystnad inträdde. Därpå
steg en man fram till talarestolen. »Låt oss hälsa flaggan!» yttrade han och
utvecklade ett stjärnbanér. I ett nu reste sig alla de 6,ooo församlade, och
ett hvitt haf af viftande näsdukar dolde allt och böljade, hvart man såg, medan
en öfversvallande känsla tog sig aflopp i hejdlösa, örondöfvande rop. Då det
efter några minuters förlopp blifvit någorlunda tyst, hördes åter orgelns toner
— nationalhymnen: »Mitt land, det är om dig jag sjunger, du, de käckes, fries
land ...» Och de 6,000 stämde i med lungornas fulla kraft.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
