Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Ahl: I arbetareförsäkringsfrågan. I - 4. De försäkrades indelning etc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
459
ålägga arbetaren att. utöfver det öfverenskomna arbetet, utföra mera
arbete för samma betalning. Det ena är lika principvidrigt som det andra.
Icke heller torde man kunna stödja rätten att ålägga arbetsgifvaren
skyldighet att betala försäkringsafgifter för sina arbetare på det
förhällandet, att staten pensionerar sina tjänstemän (se K. M:ts n. pr. sid. 43).
Vi äro icke beundrare utaf det virrvarr af bestämmelser, som äro
gällande för denna pensionering, och hålla före att densamma
ändamålsenligare och enklare skulle kunnat anordnas på rena försäkringsgrunder; men
att man på det rådande förhållandet i detta fall emellan staten och dess
tjänstemän icke kan grunda någon som helst rätt att ålägga
arbetsgifvaren bidraga till sina arbetares pensionering, det framgår tydligen däraf,
att statens tjänsteman icke innehar sin tjänst, icke utför sitt arbete och
icke uppbär sin lön på grund af ömsesidig öfverenskommelse emellan
staten och honom.
Då man sålunda förgäfves spanar efter rättsgrunden, så finner man
lätt att det är välgörenheten, som i detta fall fått intaga rättens ställe
såsom grund för lagstadgandet. Vi erkänna nödvändigheten i vissa fall
af lagstadgad välgörenhet, den allmänna fattigvården är därpå ett
exempel, men vi veta knappast något mera motbjudande. Den lagstadgade
välgörenheten äger endast skalet af välgörenhetens väsende, men kärnan
kommer ingen till godo.
Huru äfven en dylik lagstadgad välgörenhet ofta verkar i motsatt
riktning mot välgörenhetens verkliga ändamål, att komma den till hjälp,
som hjälp behöfver, därpå lämnar ifrågavarande lagstadgande ett talande
exempel.
Ju högre arbetsgifvaren betalar ett för hans räkning utfördt arbete,
desto högre pensionsafgift skall han erlägga för den arbetare, som utför
arbetet. — Ju högre lön, desto högre lönetillägg. Sådan är
konsekvensen af de trenne af oss sammanställda grundsatserna: Arbetsgifvarens
skyldighet att erlägga försäkringsafgifter för sina arbetare; de
försäkrades indelning i olika pensionsklasser samt försäkringsafgif temas
beräknande efter de försäkrades aflöning per vecka.
De svagast aflönade borde väl annars bäst vara i behof af
understöd vid erläggandet af sina försäkringsafgifter — och så skulle saken
troligtvis i de flesta fall hafva ställt sig om den moraliska förpliktelsen
(se K. M:ts n. pr. sid. 42) och icke den juridiska fått vara den för
arbetsgifvaren bestämmande — under det att de högst aflönade allt för väl
själfva kunna bestrida kostnaden för hela den af dem fordrade
försäk-ringsafgiften. En med 12 à 1500 kronor eller därutöfver aflönad
verkmästare, inspektor eller kontorist på ett handelskontor kan, utan
synnerlig afsaknad, alltför väl för sin egen pensionering i händelse af invaliditet
årligen afsätta 20 kronor 80 öre; men för t. ex. statkarlen, som icke
åtnjuter större aflöningsförmåner, än att de knappast förslå till nödtorftig
bärgning för honom och familjen, är en årlig afgift af 7 kronor 80 ore
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
