Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Hellen Lindgren: Sommarstudier i svensk poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
484
SOMMARSTUDIER I SVENSK POESI.
Och hånfullt säger han:
Tro aldrig, att kärleken drömmer en dröm
om vaggor och alla dygders beröm.
Nej, älskaren hör till lifvets futtigaste gestalter:
Näst kyparn och fruntimmersdoktorn på modet
är löjligast älskarn af allt, som blef till.
Denna passage hör till dera, som, därför att de uttrycka en ärlig känslas rena
och djärfva språk, verka rent poetiskt starkt, trots det att läran ingalunda är
konventionellt poetisk. Diktarens slutsats är att denna kärleksentusiasm är så
litet värd, därför att entusiasmen är trötthetens förebud, glädjen är ledsnadens
moder, njutningens öfvermätt är njutningens död.
Vi återkomma till denna dikt, men det, som här närmast torde böra
anmärkas, är att gent emot äfventyren och världslifvet hemmet nu blir
Heidenstams centrala begrepp. Hemmet är ryggstödet, mot hvilket sann hvila kan
njutas. I dikten Tiveden bekänner diktaren sina känslor för fosterland och
hembygd:
Hit förde min längtan och för mig än
som en evigt tärande lystnad,
om på ljusan dag jag dödade den,
som min hemligt älskade stod hon igen
vid min bädd i nattens tystnad.
Detta hem är bilden, som bränt sig in från barndomen: hemmets falt och
ängar, de gamla rummens vrår och spislar, brasan i salen, skogens furor,
himmelens färg och vattnets spegel. Allt detta är det fästande och bindande i lifvet, ty
denna hemmets naturprakt är det, i hvilken vårt lif invirkat minnets trådar af
guld och silke, sorgens purpurröda ros och den stilla lyckans violblommor.
Den landsflyktige märker denna hemmets tjusning bäst. En sådan landsflyktig
är Gunnar från Lidarände, hvars öde skildras i den storartade dikten För mig
finns ingen väg från hemmets dorr. Han blef dömd på tinget som baneinan
och honom står valet öppet att antingen lefva i landsflykt eller att stanna
hemma som fridlös och efter fornnordisk sed jagas som ett djur och brännas
inne på sin gård af fienderna. Han väljer att stanna och trotsa, ty från
hemmet kan han ej skiljas: hellre döden.
Det är något underligt med denna hemmets fridkänsla. Det är också
hemmets fiendskap. Gunnar från Lidarände har pröfvat bägge delarna. Han
är hatad:
Ty länge redan smugit kring hans stråt
den afund, hvilken är berömmets skugga,
och trött vid lömska bakhåll och försåt
hans yxa lärt att dråpets runor hugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
