Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
NORDISKT IDROTTSLIF I FORNTIDEN.
529
Både vid tingshögarne och annorstädes hade man sin bestämda lekvall,
merendels en slätt, omgifven af höjder, hvarifrån folket åskådade
öf-ningarne och lifvade deltagarne med sina bifallsrop. Stundom hade
inbyggarne inom någon viss trakt sin särskilda lekvall, dit de samlades.
Ofta stannade de många dagar där och uppslogo då »lekbodar» till sin
bekvämlighet. Lekvallen var afsedd för öfning och täflan i brottning,
kapplöpning, draga hank, handsaxa och troligen äfven armbrytning och
fingerkrok. Branta berg, skogbevuxna höjder och breda åar funnos
merendels i närheten af lekvallen, och dessa erbjödo då utmärkta
tillfällen till öfningar i klättring, hoppning och balansering. Å skotbakan
öfvade man hufvudsakligen kast med pil, slunga och spjut, hvarför man
ock sade: »gånga med boga sin i skotbaka».
Mest viktiga voro öfningarne i vapnens bruk, fäktning med svärd,
spjut eller yxa, hvarvid anfallen parerades med skölden. Fäktningen var
emellertid ej någon konst i den mening, hvari vi nu fatta ordet, enär
alla hugg i regel voro tillåtna. Endast vid den allbekanta holmgången
funnos noga utstakade, af ålder gällande föreskrifter, i afseende på
huggens afmätta ordning. Att bära vapen var uråldrig sed, och denna jämte
rätten till blodshämnd och enviget gåfvo utan tvifvel upphof till
fäkt-öfningarne. Sagornas många omständliga kampskildringar vittna om den
märkliga färdighet man tillvann sig att utdela och undgå hugg. Sagan,
som tecknar för oss Gunnar på Lidarände, och vittnar: »han högg
lika godt med bägge händerna, då det lysste honom, och han svängde
svärdet så rappt, att tre svärd ögnades i luften», berättar utförligt om en
strid mellan honom ensam å ena sidan och en hel flock män, hvarvid
han genom sin öfverlägsna stridsduglighet och färdighet i manliga idrotter
vann fullständig seger. Denne Gunnar tecknas föröfrigt såsom en bild
af det yppersta man kunde nå upp till i stridsfärdighet och förmåga att
bruka svärd, spjut, yxa eller båge samt att sköta skölden väl, ja det
säges *att ingen var hans like».
Andra kämpalekar i vapen voro bågskjutning och spjutkastning,
idrotter, hvilka med nödvändighet hörde till nordmännens ursprungliga
naturlif. Jakten och striden höllo dem i ständig rörelse och tvingade dem
att öfva sig i vapnens bruk. Detta deras rörliga lif fordrade och
medförde naturligtvis en ständig och allsidig öfning af alla organ. Folken i
sin barndom och så äfven våra fäder voro fullt medvetna om att för
bevarandet af det individuella lifvet öppna och vakna sinnen, starka,
spänstiga och flinka rörelseorgan .omedelbarast tagas i anspråk. De unge
uppmuntrades af de äldre till dådlust och mod, och, när de sågo hur
mycket den betydde bland de äldre, som öfverträffade andra i färdighet
i vapnens bruk, i stridskonst eller styrka, så blef naturligtvis detta en
kraftig sporre för deras täflingslust.
Bland idrotter och kampöfningar utan vapen var brottningen en af
de främsta, och hvar helst i norden män strömmade samman, till kungs,
till tings, vid gästabud, vid bröllop, förekommo täflingar i brottning.
Svensk Tidskrift iSpj. 9. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
