Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - U.: Nordiskt idrottslif i forntiden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53°
NORDISKT IDROTTSLIF I FORNTIDEN. 536
Man synes hafva haft sex sätt att brottas. Det s. k. liftaget, som
utan tvifvel är den renaste brottningsformen, synes redan i äldsta tider
hafva varit det mest ansedda och vanligaste brottningssättet. Stundom
utfördes brottning äfven i form af envige på lif och död, dels så att
man sökte krossa sin motståndare mot en å lekvallens midt uppförd
hvass stenhäll, dels ock så att man i fallet kastade sig våldsamt öfver den
besegrade samt nedtryckte och kväfde honom. Vid sviptingar skulle en
täfla mot två. Aflog var en kombination af strid med knutna händer
och brottning. Vid umbrott kastade den ene af de täflande sig
baklänges och sökte, med knäet i sin motståndares underlif, att i fallet kasta
denne öfver hufvudet på sig själf. Vid några af dessa nämnda
brottningsarter vann den seger, som var öfverlägsen i vighet och smidighet,
vid andra gällde styrka mera.
Främst i anseende bland alla lekar och idrotter stod det så ofta i
sagorna omtalade bollspelet, som stundom kunde samla spelare från när
och fjärran, då det gällde en täflingskamp. Olika »hundari» eller härad
stämde ofta möte för inbördes täflan. För dessa lekar uppfördes
stundom s. k. bollhus. Högst i anseende stod bollspelet vintertiden. Då
lektes »knattleikr» på de tillfrusna sjöarne. Bollen, »knattr», som stundom
var af trä eller sten, slogs med bollträ, och motståndaren skulle med
händerna taga emot den eller också slå den tillbaka med sitt slagträ.
Lyckades han ej mota klotet, blef hans lott att löpa fatt det utefter isen
bortrullande klotet.
»Draga hank» förekom ofta. Redskapet utgjordes af en stor krans,
flätad af rå oxhud eller björkens sega kvistar. I denna fattade de
täflande och sökte draga hvarandra med sig till ett visst mål. Det är därom,
som ett gammalt ordspråk säger: »Det är svårt att draga rep med den
starke».
Skidlöpningen var en af de brukligaste idrotter i Nordens forntid.
Enligt Snorres Edda var Uller, Sifs son och Tors styfson, en sä god
skidlöpare, att ingen kunde täfla med honom. Om Skade, Njords maka,
som ledsnade vid hafvets dån och måsarnes skri på Noatun och därför
for upp på fjället och bodde i sin fädernebygd, Trymhem, vittnar Eddan,
att hon ofta hurtigt ilade fram på sina skidor och färdades med dem
öfver branta och farliga ställen. Häfderna förmäla städse och
enstämmigt, att lapparne vore de skickligaste skidlöparne i Norden. I Olaf
Tryggvessons saga heter det i en berättelse frän 900-talet, att lapparne
voro så skickliga på skidor, att ej djurefi kunde täfla med dem i snabbhet.
Från och med Olafs dagar omtalas flere norska konungar och andra
framstående män såsom uthålliga och snabba skidlöpare. Såsom bevis
på sällsynt färdighet i skidlöpning nämner en isländsk saga, att
stigmannen Arnljot Gelline kunde låta två kamrater åka med bakpå skidorna.
Simningen omtalas ofta som en idrott, hvari nordmännen täflade
med hvarandra. Ynglingarne begåfvo sig parvis ut på djupet där de
tumlade om som delfiner. De voro mästare i längdsimning och längd-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
