Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Fredrik Vetterlund: Ett nyromantiskt skaldeideal och idékretsen i Atterboms »Fågel Blå»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
57°
ETT NYROMANTISKT SKALDEIDEAL. 56 I
han sedan i världsvimlet» icke mera personligen gripas af–-något
föremål, emedan allt–-förekom honom som en karrikatyr af hans idealer
eller som en otillräcklig skymt af dem» o. s. v.
Till verkligheten, till det lefvande lifvet förhåller han sig därför blott
som åskådare, som spegel, som skald. Han, som förstår allt lif finare och
djupare än mängden, kan icke lefva. Och det värsta är, att han likväl har
den begåfvade ynglingens lifstörst, men så litet af ynglingens rent naiva
hurtighet att kasta sig ut i vimlet.
Smärtan häröfver, men äfven resignationen, framklingar i ett »afsked till
Villa Borghese» och dess parker, där Atterbom just uttänkt den senare planen
till Fågel Blå. Dikten uttrycker också alldeles samma känslor som utkastet;
skalden måste
"En omåttlig längtan vorden
sväfva flykting öfver jorden,
skåda lifvet, skild från lifvet,
blott en spegél, blott ett ljud."
Vi se den utestängdes Tantalusklagan och Tantalusresignation. Därinne
i lifvets lustgård räckas guldfrukter åt plumpa sinnen, som ej kunna uppskatta
dem; han, den begåfvade och känsliga naturen, kommer aldrig ditin.
Bland dessa gyllne frukter på lifvets träd finnes en, mer lockande än de
andra. Det är kärleken.
Amundus skildrar sin erotiska lycka för Deolätus. Den senare fattar den
som poet, »fast oerfaren». Ty kärleken är »för riddersmannen, som äger mod
och armar att skydda den med»; för Deolätus, den romantiske drömmaren,
blifver det ett sång- och reflektionsämne af osäglig tjusning, men aldrig
personlig verklighet.
Atterbom uttalar flerestädes och med öfvertygelse, att kvinnokärlek icke
kan vinnas med sång. Han illustrerar det med näktergalen, som förskjutes af
rosen, med Tasso, svärmaren, som »gråter en canzone» till Leonora. Rätt
vackert, säger hon, — men han är galen.
Ja, i Atterboms tvenne sagospel finnas två scener, som gå ut pà
detsamma och som äro alldeles parallella.
Utanför Astolfs och Felicias bröllopsläger sjunger näktergalen i den
hög-blå natten om sin ensamhet: känsla utan maka! ungdom utan vår! Andras
lott blef att njuta, hans att njutas (i sin sång). Och då Deolätus ser Amundus
och Florinna i deras första kärlekslycka på balkongen, heter det (i prosaut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
