Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Fredrik Vetterlund: Ett nyromantiskt skaldeideal och idékretsen i Atterboms »Fågel Blå»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
577
kastet): »Huru lycklig den är, som i sin första ungdom ej försummar,
drömmande bort sin vår — — — det korta, gynnande ögonblicket för kärlekens
personliga verklighet.» Och »han vill inbilla sig, att han kan lefva blott som
en ren ande, som en kontemplativ åskådning (utan personlighet) — men ack!»
Då scenen utfördes i slutet af i83o:talet, kommo dessa reflektioner ej
med. Månne därför att skalden då var lyckligt gift och familjefader, och så
icke längre upprördes af ungdomens eviga lifsfråga? Han skref ju i samma
tider sitt andra poem om rosen, där hon icke längre är hjärtlös mot
näktergalen-skalden utan möter honom i själfullt och innerligt förstående. —
Äfven i erotiken är Deolätus ett genomskinligt själfporträtt af den unge
Atterbom. För visso saknade denne all talang för erotiska hjälteroller. Han
var ingen riddersman med armar och mod att skydda sin kärlek. Därtill kom
hans idealistiska afsmak för det nära liggande, för verkligheten med dess
störande smådrag, och ändtligen den inåtvände drömmarens ringa företagsamhet
i det yttre. Det är också högst antagligt, och med trovärdiga ställen ur hans
skrifter så godt som bevisligt, att han före sitt äktenskap aldrig haft en
verklig kärleksförbindelse. Kvinnorna omhuldade honom som ett intressant och
hjälplöst barn; kanske har hans manliga stolthet någongång känt det med
smärta.
På denna en smula ömtåliga punkt är Deolätus något flatterad: han är
utan tvifvel mer manlig än Atterbom, och det antydes, hur tärnor finnas,
som icke blott ömma för mästarens konst. —
Också i en särskild punkt framträder parallellen. Atterbom kallar
kärleken för den punkt, där »det himmelska och det jordiska beröra hvarandra
fullkomligt omedelbart och å ömse sidor med hela sin eld och fägring» —
och ban hade poetens känslighet för bägge. Det är då alldeles biografiskt,
när Deolätus i utkastet omtalar den strid mellan sinnlighet och svårmodighet,
som sönderslet honom på gränsen mellan barn- och ynglingaåldern.
Atterboms tidigaste dikter vittna därom och säkert icke blott, som man antagit, i
följd af litterära förebilder: Ännu i Italien lockas han af sinnelifvets yppighet.
Men hans stränga grundsatser hade gått honom så i blodet, att de åtminstone
i praxis alltid segrade.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
