Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Demokratiska framtidsutsikter. Af Harald Hjärne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEMOKRATISKA FRAMTIDSUTSIKTER 97
duktion icke fattas såsom en förelagd uppgift för något af de
enskildes beslut och meningar oberoende ändamål. För så vidt
som den röstande kan jämföras med en arbetare, bestämmer
han själf sitt arbete. Den demokratiska organisationen, för så
vidt det kan vara tal om en sådan, träder därigenom i en
be^-stämd motsats till själfva arbetskrafvens behärskande och
förpliktande giltighet inom den moderna kulturvärlden för öfrigt.
Emellertid öfverskyles eller förmildras till en viss grad denna
motsats i följd däraf, att demokratien, äfven under mer eller
mindre revolutionära omständigheter, alltid har förefunnit en
redan färdig statsmakt och således icke behöft i verkligheten
begynna dess uppbyggande från grunden enligt sina särskilda
teorier. Människan kan ju lika litet lefva utan en öfverordnad
statsmakt, huru denna än månde ha tillkommit, som utan
delaktighet i något slags gemensamt språk. Hvad man kallar
»anarki» betecknar en samhällssjukdom, som består i den
förhandenvarande statsmaktens urartande och oregelbundna
utskift-ning på olika händer, men som förr eller senare måste utmynna
i en ny statsordning, vare sig inhemsk eller främmande, sämre
eller bättre än den förfallna. De särskilda staterna och
statsskicken kunna upplösas och gå under, icke statsmakten såsom
sådan, liksom språkens utdöende betyder deras utbyte mot andra^
icke en längre eller kortare artikulationsbrist.
Äfven den mest genomförda demokrati förutsätter därför vissa
traditionella föreställningar om statsmaktens innebörd. Hvilka
dessa förutsättningar äro och huru de inverka på den
demokratiska politiken, det tillkommer historien att i hvarje särskildt
fall utreda. Men alltid utgöres deras innersta kärna af själfva
auktoritetsbegreppet såsom sådant, af det för hvarje sundt
förstånd själfklara axiomet om en befallande myndighet, som måste
obetingadt åtlydas. Detta begrepp kan icke logiskt härledas ur
den demokratiska samhällskonstruktionens grundtanke: de
enskildes jämlika maktbefogenheter. Emellan denna grundsats
och fastställandet af flertalets, folkviljans öfvervälde gapar ett
svalg, som endast kan öfverspringas af auktoritetsbehofvets
tvingande kraft. Den s. k. »anarkismen» är blott ett patologiskt
uttryck för en logikhungrande förtviflan. Auktoritetsbehofvet
kräfver intet bevis för sin rättmätighet, lika litet som något
annat allmänt mänskligt lifsvillkor. Det är nog att rent
»positi-vistiskt» uppvisa dess tillvaro. Dess förklaring i sammanhang
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
