Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Efterskörd. Af Harald Nielsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERSKÖRD 279
människorna — den är en yttring af den medfödda sympatien,
som icke behöfver predikas . .. den förenar oss i det sorgbundna
löjets brödraskap.»
Det är icke första gången en skald har uppställt ett program,
men sällan har någon realiserat det så fullständigt. »Det
sorg-bundna leendets brödraskap» — kan det finnas någon bättre
beteckning för den gemensamhet, som förenar alla varelserna i
hans poesi med hvarandra och oss med dem. Från »Tre
trallande jäntor» till »Skalden Wennerbom» och »Jagar Malm»
betraktas de alla med det leende och bäras af den humor, som
det är hans ovissneliga storhet att hafva tillkämpat sig från sig
själf och från tiden.
Jå, det motstånd han hade att öfvervinna kom icke blott från
hans eget inre, det kom också från den tids ande, inom hvilken
han häfdade sin själfständighet och utvecklade sig. Tiden behöfde
humor och satte värde på humor, men dess sträfvan lämpade sig
icke för att frambringa den. Både i sin ironiska hållning gentemot
allvarliga frågor »under debatt» och i de anmärkningar, med
hvilka afhandlingen slutar, har Fröding tagit sikte på
motståndaren. »Sanningssträfvandet i litteraturen må ha sin
uppgift att fylla. Men det får icke bli enahärskande i sin
ensidighet.» Denna sanningsdyrkan som han fruktar mötte
honom genast, då han som ung kom till Uppsala. Det var
pro-blemernas hetaste tid. Hvarest två eller tre voro församlade
debatterades, har man sagt. Men fanns det något som låg
Fröding fjärran, så var det denna tidsande och dessa ideal.
Detta får emellertid icke missuppfattas: han var säkert lifligt
intresserad af det nya som bröt sig fram, han beundrade dess
ledande män, var påverkad af dess tankar och delade, som ses
af nu omtryckta artiklar, i alla afgörande spörsmål dess åsikter.
Här är emellertid icke frågan om meningar, utan om själfva
personligheten, och genom den var han en främling i den
intellek-tualism, som omgaf honom.
Skillnaden var djupare rotad än i hans eget jag. Genom sin
samhörighet med det ursprungligaste i sitt folks natur tillhörde
han den germanska anden i en af dess renaste och mest
utpräglade former, då däremot den idégrupp som fängslade
uppmärksamheten och den form problemerna voro iklädda var af
galliskt-semitiskt ursprung. Gentemot en främmande — i sig
själf beundransvärd — rationalism stod han med sin humor
20. Svensk Tidskrift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
