Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Efterskörd. Af Harald Nielsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
280 HARALD NIELSEN
som sin folkstams representant, präglad af dess förtjänster, märkt
af dess lidanden, fylld af dess patos, uttryck för dess
världsåskådning.
Någon kamp börjar han icke, han försöker blott att häfda
sig själf i det ogynnsamma klimatet så länge som möjligt, att
vara »sä sjöl» till det sista — jå som en äkta german,
främmande för panteismens intellektuella själfutplåning — t. o. m.
bortom det sista.
»Når lifve ma släpper té sist ve dön,
så vell jå höll fast i ma sjöl».
Denna sin vilja visar han först och främst i gärning genom
att skapa, men — fastän polemik i egentlig mening är honom
främmande — märker man också genom en hel rad af hans
dikter, hur han helt stilla värjer sig. »Idealism och realism» —
han vill inte spärras in under någon rubrik. Han målar som
det roar honom att måla utan hänsyn till pedanterna. Han
ler åt »de svarte Morhianer», som vilja ha honom att spela på
stöfvelknekt i stället för på luta. Tiden är full af
»förmyndaremänniskor» — för att citera en af hans nu omtryckta artiklar —
och förmyndaretankar, som han har svårt att hålla ifrån sig.
Ännu på dödsbädden sökte han värja sig mot missförstånd.
Han lär lia yttrat: »kom i håg att jag aldrig varit politiker» och
menade därmed: jag har aldrig uppfattat och bedömt människor
på grund af doktriner, aldrig frågat efter om de voro höger
eller vänster, öfverklass eller underklass, troende eller icke
troende. Alla ha de för mig varit — hvad jag själf önskar att
de måtte vara mot mig — medmänniskor.
Denna djupt liggande olikhet mellan honom och den tid, som
fick mottaga hans gåfva, har heller icke underlåtit att visa sina
spår i det sätt hvarpå den uppfattades. Det är mindre själfva
ordens mening än något som ligger bakom orden, som är det
bestämmande, då det alltid framhålles att han icke är en
idé-eller tankeskald. Det är nog sannt om man så vill, men ändå
alldeles oriktigt, så till vida som det icke uttrycker själfva det
väsentliga.
Gentemot det intellektualismens ideal, som gifvit upphof till
denna kritik, kan genmälas, att den folkstam han tillhör alltid
har vetat och medgifvit, att det finnes andra och djupare sätt
att uttrycka tillvaron än genom tanken allena, att det finnes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
