Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Efterskörd. Af Harald Nielsen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EFTERSKÖRD 285
De träda fram inför Gud Fader och han ber dem hålla till godo
med hvad huset förmår, och de dansa natten lång;
och när vi tröttna på vår dans engång,
så finnes säkert vid Gud Faders hof
i någon vrå en undangömd alkov,
vi smyga dit, en lifsvarm flod,
som liknar ungt och friskt förälskadt blod,
af idel kärlek i vårt väsen strömmar
— vi slumra in, vi drömma sköna drömmar!
Nå jå, det är skämt och fantasier, men man behöfver icke vara
kryptograf för att se att det är något mera — ett världsdrama,
om man så vill, en bekännelse, i hvilken han inlägger sin
mening om tillvaron. Som de gamle mästarne, som sin företrädare
Bellman, ser han döden i festsalen, och i en sista apokalyptisk
stormning tilltvinga!’ han sig af tillvaron svaret på den gåta
festen icke förmår att dölja för honom. Svaret lyder: kärleken
och drömmen — den senare den största af dessa två. Detta är
i sig själf ingen visdom, mången hvardagsmänska har sagt
detsamma, men visdom blir det först, då man hämtat det ur sjunde
himmelen, under hvilken afgrunden gapar. Det är ett leende,
vardt sitt pris, det innehåller en värld af lif med all dess smärta,
dess dröm och förtviflan.
Det bör följaktligen icke tagas allt för bokstafligt, som bevis
på att han icke är tänkare, då han i ofvan anförda yttranden
ställer sig afvisande mot litteraturens sanningssökande. Han
var själf en sanningssökare i sin konst, om någon är det, men
den sanning som föresväfvade honom, var den intimaste, den
mest innehållsrika och omfattande, den hvars namn är verklighet,
den som i sig innesluter alla motsatser och förbinder dem till
ett organiskt helt, korteligen: hans sanningsbegrepp var det
germanska både — och, icke det galliskt-semitiska antingen—- eller.
Han visste, att sanningen »är så omfattande och svår att uttrycka,
att det kan vara rätt mycket sanning i två skenbart ganska
motsatta uttalanden», och att hans uppgift icke är »att bygga
riktiga slutledningar från riktiga premisser» utan, som han sagt
med afseende på Heidenstams lyrik, »att djupt känna och ana
hvad lifvet i sitt innersta väsen är».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
