Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Svenska språkets ställning i Finland. Af Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 ARVID MÖRNE
dess mer stadgas vårt språks öfvervälde. Efter »stora ofredens»
tid (1710—1721), då de bildade så godt som mangrant flydde
öfver till Sverige för att återvända först efter fredsslutet, torde
svenskan definitivt få betraktas som de öfre samhällslagrens
allmänna samtalsspråk, på samma gång den fullständigt
dominerar inom förvaltningen. Bekymrade röster ropa på plats för
finskan och under frihetstidens riksdagar dyker redan vår
språkfråga upp. Men tillfälliga regeringsåtgärder (bl. a. öfversatts 1734
års lag) inverka föga på utvecklingen. Vi glida in i
adertonhundratalet. I de germanska länderna, med hvilka vi höra samman,
nationaliseras alltmer den högre bildningen. Nationalspråkens
strid mot latinväldet ändas med de förras seger, då dessa
slutligen eröfra latinets sista förskansningar vid universiteten. Men
i Finland träda icke båda nationalspråken utan endast svenskan
i latinets ställe.
Vårt språk framstår inemot midten af adertonhundratalet i
högre grad än någonsin som det härskande språket i landet.
Efter 1808 tillkommer för öfrigt en ny faktor. Man undviker
i det längsta förändringar beträffande ämbetsspråket af fruktan
för inblandning österifrån till förmån för ryskan.
Bevekelsegrunder af denna art förmå det öfvervägande finskspråkiga
bondeståndet vid Borgå landtdag att petitionera om svenskans
bibehållande som officiellt språk.
Men tydliga varsel om stundande förändringar kunde skönjas
redan på 1810- och 1820-talen i Johan Jakob Tengströms och
Adolf Ivar Arwidssons försök att bringa nationalitetsfrågan
under debatt. Adertonhundratalets allmänna idériktning, som
öfverallt sköt de nationella intressena i förgrunden, skulle snart i
Finland omfattas med en offervillig hänförelse, främjas af ett
glödande nydanarnit, som väcker betraktarens beundran långt
sedan utvecklingen glidit framåt mot andra och törhända högre
mål. Det kan betviflas, om hänförelsen för att bringa det
nationella till utveckling och sätta ett undertryckt nationalspråk
i högsätet någonstädes drifvit upp en lika rik blomning ur en
lika karg jordmån. Det intryck af storhet man förnimmer vid
betraktandet af den finsk-nationella rörelsen under dess fyra
första decennier bör själfklart ledas tillbaka till
personligheterna. Här möter oss först af alla Elias Lönnrot, folksångernas
samlare, Kalevalas skapare, vägbanareri för den moderna finska
diktningen. Året 1835, då Kalevala kom ut, betecknar tidpunk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
