Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Svenska språkets ställning i Finland. Af Arvid Mörne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVENSKA SPRÅKETS STÄLLNING I FINLAND 327
ten för finskhetens genombrott i litteraturen. På 1860-talet, då
den egentliga nydaningens tid är slut och den nya utvecklingen
redan kan anses tryggad, skänker Alexis Stenvall (pseudonymen
Alexis Kivi), finska litteraturen dess tvenne stora mästerverk,
komedien »Nummisuutarit» (»Skomakarna på mon» — 1864)
och den djupt egenartade romanen »Seitsemän veljestä» (»Sju
bröder» — 1870). Lönnrot och Kivi utgingo båda från
allmogehem i det finska Nyland, medan samma landskaps svenska
allmoge hade skänkt finska litteraturen Mikael Agricola, Nya
testamentets öfversättare och den första danaren af ett finskt
skriftspråk. Mellan den korta litterära blomstringsperioden
under reformationstiden och året för Kalevalas framträdande lågo
tre sekler, under hvilka de vittra företeelserna på finska varit
alltför spridda och obetydliga för att bilda någon litteratur i
egentlig mening. Det gällde således för adertonhundratalets
finskhetsifrare att skapa ett nytt skriftspråk af det högst
brokiga material folkdiktningen och de äldre litterära verken er~
bjödo. Under hvilka yttre förhållanden denna uppgift löstes
får man en inblick i, då man lär känna censurpåbudet af 1850,
genom hvilket finskans användande i litteraturen förbjöds med
undantag för skrifter i religiösa och ekonomiska ämnen. När
detta dåd begicks, var emellertid namnet »Kalevala» redan
kändt öfver hela den vetenskapliga världen, Mathias Alexander
Castrén hade redan fullbordat sina forskarbragder och ett
hän-fördt nit för finskans höjande växte fram i pioniärernas spår.
Censorerna kommo för sent — som alltid. Dessa hjältar af
klubban, som trott sig ställda inför uppgiften att sträcka till
marken blott några få fmskhetsfantaster, stötte på en
folkopinion.
Den hade icke vuxit fram enbart ur de litterära Sträfvandena.
Johan Vilhelm Snellman var i lika hög grad dess skapare.
Hans på svenska författade, 1844 startade och 1846 af censuren
dräpta veckotidning »Saima» tog upp samma strid, som
Arwidsson hade fört i sin tidning Åbo Morgonblad, utgifven från
början af 1821 och indragen efter blott nio månaders kampanj.
»Saimas» ståndpunkt sammanfaller i många punkter med Åbo
Morgonblads, men det vardt Snellman förunnadt att under mindre
orimliga yttre förhållanden föra verket till seger. »Saima»
betecknar en vändpunkt i vår publicistiks historia, en
omläggning af pressen från den litterära typen (Runebergs »Helsingfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
