Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PARLAMENTARISMEN 397
så reducerad, som man menat — det sista decenniet har
granneligen ådagalagt detta. Hos oss åter har visserligen en
missriktad demokratism sträfvat att stryka bort det allra
mesta af kunglighetens gamla imposanta yttre apparat — om
till någon sorts gagn, om ej snarare till statslifvets skada,
må lämnas därhän — men därmed har ingenting ändrats i
det faktum, att skyldigheten att »land råda och rike styra,
lag styrka och frid hålla» alltfort icke bara åligger kunglig
majestäts regering, utan först och sist konungen själf
personligen. Blott ett enda exempel: dag som är, hålla menige
man rundt omkring i bygderna starkt fast vid Svenskarnes
urgamla rättighet att till landsfadern själf och ej endast till
hans betrodde rådgifvare få framföra sina önskningar och
bekymmer. Detta fasthållande af tanken om en personlig
kungamakt är ingen gammaldags idé bara eller en from fiktion,,
och skall heller ej bli något sådant, så länge svenska
konungar själfva visa sig verkligen medvetna om regentpliktens
höga innebörd. Att förvandla konungen rätt och slätt till
en ministärutnämnande dekoration samt till en namnstämpel
mellan ministerskiftena är därför ingalunda en åtgärd från
i dag till i morgon, utan den förutsätter långt gående
förändringar i allmänt rådande åskådningar.
Så, och ej minst, hur förhåller det sig hos oss med
politisk tradition och politisk uppfostran? Finnes hos oss någon
motsvarighet till den ledande klass, de yrkesstatsmän kunde
man väl säga, som äro för England så typiska och så
nödvändiga? För de frågornas besvarande behöfver man bara
peka på ett obetydligt men betecknande faktum: ingenting
slår så säkert ihjäl en kandidat vid en svensk valstrid, som
i fall det upplyses, att »han friar efter mandatet». Så länge
representantkallet skall betraktas som en påtvingad skyldighet,
och så länge all politisk ärelystnad är ett brott, hvars minsta
manifestationer kunna stäcka äfven den mest lofvande karriär,
så länge är naturligtvis all yrkesmässig politik utesluten.
Det är en enkel följd häraf, att våra partier sakna den
fasthet inåt och den afgränsning utåt, som endast lång
politisk träning och verklig tradition kunna varaktigt gifva.
»Vi följa grefven till konseljdörren» — Carl Ifvarssons
berömda ord till Arvid Posse — är fullkomligt typiskt för
härskande åskådning, att ärendena skola af hvarje riksdagsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
