Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Parlamentarismen. Af Carl Hallendorff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
398 PARLAMENTARISMEN
pröfvas efter bästa personliga omdöme och utan hänsyn till,
hvilken regering eller hvilken partistyrelse som framburit den.
Men så länge den åskådningen gäller, är det också omöjligt
att konstruera fram en lydig regeringsmajoritet, som skall
vara beredd att städse uppbära den s. k. starka regeringen.
Nu är det långt ifrån, att man bör betrakta hvad här har
sagts om vissa svenska egenarter såsom angifvande lika många
nationella företräden. Särskildt skulle det gifvetvis vara
gagneligt, om nyss berörda åskådning om politiken som tillfälligt
extragöromål kunde bortarbetas och ersättas med rätt
mycket af den politiska tradition och själftukt, som inom
England onekligen under parlamentarismens glansdagar satt
betydelsefulla frukter. Emellertid — önskningar i den vägen
äro ett, läget som det är ett annat. Ännu har ingen
framtrollat böljande sädesfält ur stenbacken genom att helt
enkelt säga: »här bör växa råg», och lika litet ändrar man
gamla svenska åskådningar bara genom förmaning att tänka
som engelsmän.
Och onekligen erbjuder ett försök till engelsk
parlamentarism i våra inhemska förhållanden vissa alldeles särskilda
faror, just på grund af vår historias egenart, som aldrig kan
helt bortarbetas. Om och omigen har det visat sig, att hvad
yrkarna på parlamentarism efter engelskt eller franskt
mönster i praktiken arbetat för, det har varit så långt ifrån en
stark regering och en lydig riksdag, att det tvärtom företett
alla tecken till likhet med det engelska systemets allra
farligaste motsats, nämligen en regerande riksdag. Det innebär
med andra ord en ständigt lurande fara för återfall i de
riksvådliga olater, som vår historia har att förtälja från »de
maktägande ständernas» tid — Frihetstiden — och hvilka göra
Pechlin till en läromästare i svensk maktfördelningslära, som
man aldrig med framgång åberopar.
Är nu något slags underhusparlamentarism nödvändig för
att inom vårt land skapa förutsättningar för en verkligen
kraftig regering? På den frågan hänger i själfva verket allt,
ty om den obetingadt måste besvaras med jå, då återstår
ingenting annat än att sätta till alla krafter för att söka
undanrödja existerande hinder. Härom torde nämligen alla
vara ense: för gamla tiders hedervärda och långlifvade
expeditionsministärer finnes nu ingen plats. Redan statsminister-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
