Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Dagens frågor - Tobaksmonopol
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
öU DAGENS FRÅGOR
Det större problemet gäller närmast frågan om hvilka förpliktelser
staten ådrager sig genom att införa rättsligt monopol på en näring.
Tobäkskommitténs majoritet intar den ståndpunkten, att en ändring
i näringslagstiftningen af detta slag icke skapar något rättsanspråk
på ersättning för näringens förutvarande utöfvare, men att billigheten
kräfver såväl inlösning af den för driften använda egendomen —
åtminstone inom vissa gränser — som äfven ersättning för olika
grupper af personer, hvilka beröfvats sin inkomstkälla. I motsats
härtill har en reservant i kommittén med stort eftertryck förfäktat
industriens juridiska anspråk på ersättning, och båda partierna ha
kallat till sin hjälp juridiska auktoriteter.
Denna juridiska sida af saken är visserligen icke enkel, men frågan
är om den betyder så särdeles mycket. Det visar sig nämligen här
liksom ej sällan annars, att juridiska diskussioner öfver ekonomiska
frågor lätt i viss mån gå förbi själfva kärnpunkten. I en tid, då
staten lämnade näringslifvet alldeles åt sig själft, kunde dessa
resonemang ha haft en viss betydelse, men numera är statens direkta
verksamhet en så nödvändig förutsättning för den existerande
ekonomiska organisationen, att en ändring i denna verksamhet är
tillräcklig att rubba hela systemet. Se t. ex. på tullarna. Sänkning
eller afskaffande af en tull är ofta tillräcklig att ruinera en näring;
och äfven om det ej går därhän, medför den ett minskadt värde för
de bestående förelagen. Icke desto mindre är det uppenbart, att en
sådan förändring omöjligt kan skapa något ersättningsanspråk för
företagen — konsekvensen af ett kraf härpå skulle ju vara att vid en
tullförhöjning staten å sin sida hade rätt till ersättning af sådana
enskilda, som droge nytta däraf! Och t. o. m. under ett
frihandelssystem är statsverksamheten oupplösligt sammanväfd med
näringslifvet, framför allt genom skatteväsendet. Det finns obegränsade
möjligheter att genom skattebördor kväfva en industri eller minska
dess värde, men icke desto mindre är det lika otänkbart att
näringsidkaren skulle få skadestånd för en höjd skatt, som att han skulle
få det för en sänkt tull.
Staten har med andra ord genom sin normala verksamhet en så
stor makt öfver näringslifvet, att näringsidkarna knappast skulle
uppnå någon nämnvärdt ökad säkerhet, om staten förklarades juridiskt
skyldig att ersätta all den skada, som vållades dem genom införande
af ett monopol. Staten skulle härigenom endast frestas att med så
mycket större eftertryck använda de obestridda maktmedel den äger
i sitt tull- och skattesystem.
Undersöker man saken närmare, skall man antagligen fmna, att
just en omläggning af tull- och skattesystemet är hvad som, oafsedt
sättet för rättsfrågans afgörande, i flertalet fall bäst motsvarar statens
intresse. Äfven om de personer, som hämta uppehälle af en näring,
sakna rättsanspråk på ersättning vid ett statsmonopols införande,
är nämligen billighetsanspråket ägnadt att ta desto större dimensioner.
Staten är nämligen vårdaren af alla medborgares intressen och har
därför faktiskt fastän ej juridiskt] alldeles särskildt svårt att värja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
