Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Dagens frågor - Den italienska annekteringen af Tripolis - Den brittiska järnvägsstrejkens afveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 573
förvecklingar krigsskådeplatsens utvidgning österut kunde framkalla —
genom påtryckning på Porten skaffa Italien den relativt skyndsamma
fred på dekretets grundval, hvilken general Canevas armé för
närvarande ej synes i stånd att inom den närmaste framtiden aftvinga Turkiet.
Den brittiska
järnvägsstrejkens
afveckling.
Centrum i sommarens brittiska arbetarstrider
var, som bekant, järnvägsstrejken, omfattande
omkr. en tredjedel af rikets samtliga
järnvägsmän. — I detta sammanhang ha vi mindre anledning att befatta oss
med frågan, i hvilken grad denna strejkrörelse kan anses ha
återspeglat syndikalistiska inflytelser. Det utmärkande för sommarens
tilldragelser än den omfattning, hvari sympatistrejkerna uppträdde med
en rent epidemisk karaktär. Men i och för sig är ju denna
strejktyp ingalunda syndikalistisk, utan utgör ett stridsmedel, af hvilket
den »konstitutionella» fackföreningsrörelsen i stor utsträckning använder
sig, liksom arbetsgivarorganisationerna begagna sympatilockouten.
Vi ha emellertid vant oss vid den konstitutionella ordningen för
sympatistridernas beslutande och dessa besluts verkställighet. Men den
amerikanska fackföreningsrörelse, hvilken ledes af American
Federation of Labor och som sålunda står syndikalismen med dess
romanska egenart fjärran, har varit en härd för sympatistrejker,
autokratiskt påbjudna af organisationen eller dess »walking delegate».
De stora, häftigt utbrutna sympatistrejkerna i England under den
gångna sommaren äro måhända i främsta rummet att betrakta såsom
ett våldsamt och i ologisk ordning taget steg fram mot en större
centralisation. Det brittiska fackföreningsväsendet företer nämligen
en rent öfverraskande brist på sådan. Men sommarens
arbetsstri-der, särskildt dessa bland hamnarbetare, kolbärare o. d., beredde ett
speciellt agitationsutrymme åt herrarna Ben Tillet och Tom Mann,
af hvilka i synnerhet den sistnämnde, återkommen från Australien,
tagit till uppgift att drifva syndikalistisk propaganda, låt vara i en
angliserad och modererad form. Och äfven hos järnvägsmännen buro
aftalsbrott och vissa, om än lindrigare sabotagefasoner vittnesbörd
om en ny anda inom den fackföreningsrörelse, hvilken äfven
konservativa engelsmän vant sig betrakta som en väsentlig del af rikets
samhälleliga organisation.
Liksom järnvägsstrejken var stridernas centrum, så blefvo dess
afslutande och de förhandlingar, som efteråt upptogos, i första
rummet föremål för uppmärksamhet. Förutsättningen för afslutandet var,
att regeringen skulle tillsätta en kommission för att undersöka
beskaffenheten och erfarenheterna af den förliknings- och
skiljedomsordning, som i nov. 1907, efter Lloyd-George’s energiska arbete,
upprättades mellan järnvägsbolagen och personalen. Egendomligt nog
förde representanter för rikets tre stora organisationer af
järnvägsmän personalens talan vid dennas tillkomst och underskrefvo
densamma, men samtidigt voro ej fackföreningarna här medgifna ställningen
som förhandlande parler. Kommissionen, som bekläddes med auk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
