Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Sveriges mellanhafvanden med Tripolis. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SVERIGES MELLANHAFVANDEN MED TRIPOLIS 105
lingar med svenske envoyén därstädes, von Nolcken, samt 1,200
piaster i mutor för att öfvertyga honom om att skriftliga
hälsningar skulle lika nådigt upptagas af Gustaf III som ett nytt
nio månaders snyltgästande i Stockholm.
Vid midten af 1790-talet aflöstes det förut på det hela taget
goda förhållandet mellan Sverige och Tripolis af en rad svåra
konflikter, kulminerande i formligt krigstillstånd. På Tripolis’
tron satt sedan juni 1795 Jussuf Karamanli, hvilken med egen
hand mördat en af sina bröder och i sin politik mest tog råd
af det vinningslystna renegatslödder, som i växande antal
bemannade hans sjöröfvarfartyg. En förrymd skotsk
högbåtsman, Peter Lisle, var under namnet Murad Reis hans »stor*
amiral» och eggade honom till ständiga fredsbrott, hvilka mest
gingo ut öfver svenskar, danskar, holländare och amerikaner.
Sicilien och Sardinien hemsöktes samtidigt af upprepade
strandhugg, hvarvid den fredliga kustbefolkningen bortfördes i
slafveri. Till Sverige sände Jussuf hotande bref, hvari han klagade
öfver att skänker nu nära 20 år uteblifvit och att svenskarna
sålunda synas ej längre vilja »rätta sig efter den gamla
pläg-seden». Visserligen kallades i brefven Gustaf IV Adolf »den
monark, som är begåfvad med det finaste förstånd och det
mest genomträngande begrepp, vår vän, som är närmaste
grannen till vårt hjärta», men dessa stereotypa höflighetsformler
hindrade ej paschan att i april 1796 låta uppbringa ett svenskt
fartyg, hvilket konsuln, Joh. Widell, ej fick frigifvet på andra
villkor än att lasten skulle räknas som fredspresent och
ytterligare gåfvor utlofvas. Nämnda fartygs uppbringande
förklarade Jussuf helt frankt bero därpå, att dess last, tjära och järn,
utgjorde »nödvändighetsvaror för Vårt land», och vid en genom
påtryckning från Turkiet och Alger underlättad uppgörelse blef
äfven denna skeppslast ansedd som fredsgåfva. En väpnad
fredsunderhandling borde nu omedelbart ha igångsatts, men då
den dröjde, uppbringades sommaren 1797 ytterligare tre fartyg;
besättningarna — 75 man — höllos i strängt slafveri och
tributpretentionerna uppskrufvades. På rätt dyrbara villkor slöts
fred i juni 1798, men redan året därpå voro kaperierna mot
svenska fartyg i full gång, och den nye konsuln,
amiralitetskaptenen Coster, förvärrade situationen genom att låta skrämma
sig till att för en tyst rymningstillåtelse åt tre skeppspojkar, som
»frivilligt» öfvergått till Islam, utge växlar å 15,000 piaster och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
