Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Psalmboken som konstverk. Af Emil Liedgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
26 EMIL LIEDGREN
»hjälplösheten» som det barnsligas särmärke, icke oskuld,
menlöshet.) En ändring i ps. 74 i 1819, v. 7, förklaras ur den
ifrågavarande strofens lämplighet som afslutningsvers vid jordfästning,
efter kyrkligt kungörande af dödsfall o. s. v. Och aflägsnande!
af jämförelsen mellan den nyinvigde biskopen och patriarker
och apostlar i Wallins psalm vid biskopsinstallation (319 i 1819)
har säkert också en ren lämplighetsgrund: äfven biskopar kunna
vara blygsamma! Mellan vår tid och Wallins ligger
realismens. Den tid är förbi, då man kunde likna en Jakob
Axelsson Lindblom vid Moses och prisa en Magnus Lehnberg som
oförliknelig. Sådant kunde Wallin, men nutiden och
eftervärlden har fått afsmak för öfverord. Det var ju också långt före
Wallin en smakdomare, som skref: Rien n’estbeau que le vrai ...
(Med det nu sagda har jag naturligtvis ingalunda förklarat mig
gilla alla kommitténs ändringar, jag har blott sökt belysa motiven.)
Det är emellertid helt naturligt, att uteslutningar och ändringar
gärna berörd samtidens känslor obehagligt, äfven om goda skäl
finnas för deras genomförande. Men det var så äfven 1819.
Märk, att då bland uteslutna psalmer befann sig den psalm, hvars
begynnelserad än i dag står kvar under december månads sista
dag i vår almanack: Lo/, pris och tack ske dig, o Fader käre.
Samma öde öfvergick den halflatinska julpsalmen In däld jubilo,
om hvilken Askelöf berättar 1811, att allmogen på sina håll var
så fästad vid den, att det för många kändes som vore det inte
riktig jul, om man ej fick sjunga den. Forsius’ tröstepsalm
Sorgen för glädjen går, som ljudit vid årsskiftena under stora
ofredens dagar (se Runius’ prognostikon för 1712) och långt senare,
fick också försvinna. Likaså den morgonpsalm, som Gustaf Adolf
och hans soldater skola ha sjungit dag efter dag under trettiåriga
kriget (G. Ps. 350), och den enkom för Karl XII skrifna psalmen för
en arfprins (G. Ps. 32l). Vid sidan häraf tycks det kanske ej
fullt så himmelsskriande, om ett par strofer skulle försvinna ur
Oscar II:s och A. N. Sundbergs älsklingspsalm (n:r 461 i 1819). Bland
«stympade» psalmer 1819 märkes t. ex. påskpsalmen Upp min
tunga (106 i 1819) som från 11 strofer sammandrogs till 4 (och
dock — med rätta —fick behålla sitt öfversättarnamn: G. Ollon),
och julmorgonpsalmen Den signade dag (424 i 1819), som miste
två af sina mest folkliga och tidspräglade strofer. Och att gjorda
ändringar ej alltid voro förbättringar, visar detta enda exempel
ur Spegels psalm (298 i 1819) Oss kristna bör tro och besinna:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
