Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Litteratur - Professor Schücks Rombok. Af Gunnar Rudberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
populärt verk, fastän utan den tunnhet i innehållet, som ofta ensam
anses populär och aldrig vågar framställa och motivera något eget.
Lättläst i den meningen är ej Schücks bok, att det ej kostar någon
möda att studera den — eller att den ej lämnar någon behållning.
Litet af intresse för Rom fordras det nog för att ordentligt arbeta
sig igenom denna massa detaljer, helst om läsaren saknar personlig
kunskap om Rom. Att detta är en förtjänst, torde ingen vilja bestrida.
— Boken utmärker sig på det hela taget för Schücks klara, koncisa och
eleganta stil, som så nära ansluter sig till det fria muntliga föredraget.
Däraf härleda sig väl de upprepningar, som lätt märkas vid ett
hastigare genomläsande.
Framställningen belyses af öfver ett och ett halft hundratal
förträffliga illustrationer, kartor, fotografier — ofta nya af sällan eller
aldrig afbildade partier af Rom — samt äldre bilder, stick och
teckningar, belysande för ruinernas historia. För den, som med Schücks
bok som vägvisare bereder sig för en Rom-färd, är materialet
särskildt väl valdt.
På en punkt sviker den lugna, objektiva tonen i Schücks
framställning. Det är, då det blir fråga om det gamla Roms förstörare —
»medeltidens kalkbrännare, renässansens konstälskande påfvar och
det moderna Roms stadsfullmäktige», i all synnerhet de sistnämnda;
mot »berliniseringen» har han öfvervägande hårda och hånfulla ord.
Att den, som sett något af Rom, ger honom rätt, behöfver knappt
sägas. Låt vara, att en del af vandalismen har sin grund i den
efter allt att döma oundvikliga konflikten mellan historien och
ögonblickets lif. Men pieteten kan ju ändå få ha sitt ord med. Man skulle
önska, att Schücks små inpass här och där måtte läsas af åtskilliga
maktägande här hemma; de skulle kunna se, hvad pietetslöshet
åstadkommer på ett större område. Mutato nomine de te fabula narratur.
Men de läsa nog ej sådana böcker.
»Vandringen genom seklerna» går fram till 1400-talets början, till
Martin V:s intåg i Rom 1420, alltså från stadens uppkomst till det
djupaste förfallet före renässansens början. »Vägen uppåt» —
renässansen, barocken och den moderna tiden — är sammanträngd på ett
par sidor i slutet. Det blir mest ett konstaterande af de ständiga
konflikterna: renässansen utplånar spåren af antiken, baiocken af
den fornkristna tiden, och den sista perioden af Roms historia slår
ned allt, som står i vägen.
Det är Roms topografi, som boken framför allt ger oss, detta
naturligtvis i samband med konsthistoria och politisk historia. De
politiska händelserna markera kanske stadens historia allra tydligast
under medeltidens mörka århundraden; alla dessa strider, upplopp,
slitningar och omstörtningar fräta undan för undan på det antika
Rom. Hvad som behöfves för att belysa denna vemodiga, men
på sitt sätt stolta period — dessa släkten kunde trots allt ej
utplåna forntiden — det ges i en sammanträngd och koncis öfversikt
i de tre medeltidskapitlen, framför allt i det sista.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
