Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Litteratur - Pacifistisk upplysningsfilosofi. Af Herman Brulin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Utom Europa har Utvecklingen inte orkat följa med sig själf, här är det
möjligt — ehuru föga troligt — att den ännu kan göra sig skyldig till
återfall i brott. Tysklands behof af kolonier har ej kunnat undgå
en nationalekonoms uppmärksamhet. Men det är ju så lätt att ordna
ändå. Det gäller bara att skaffa sig »ett dominerande ekonomiskt
inflytande» i några »ekonomiskt föga utvecklade stater» — »äfven hela
Ryssland är ej annat än ett naturligt uppland för tysk industri och
företagsamhet». Och sedan jämviktstillståndet »inom en ej alltför
lång framtid» »afsatt sig» på det koloniala området, bör väl ändå
Utvecklingen förstå, att världsfredens ögonblick är inne — hur skulle
den väl kunna tänkas ha ännu flera opassande moment i sitt tömda
förrådsskrin?
Det är i denna den materialistiska historieuppfattningens tid vackert
att se en så radikal tro på idéutvecklingens betydelse som här. Det
är den höjda rättsuppfattningen, som i första hand vållat dessa
framsteg och bragt Europa i dess nuvarande trygghetstillstånd. Den
fredsgaranti, den hämsko på en stats expansionslust, som ligger i tillvaron
af motsatta maktfaktorer — andra staters krigsberedskap helt enkelt —
den förbises helt och hållet.
Denna idealistiska historiens filosofi behöfver för öfrigt endast
tillsättas med litet nationalekonomi för att äfven få det materiella stöd,
utan hvilken en profetia i vår praktiska tid dock ej anständigtvis kan
framträda. Det ekonomiska lifvet har först på de sista fyrtio åren
fått sina moderna former, och för dem passar ej kriget. Det är för
dyrt, för förlustbringande, för litet vinstgifvande.
I ett som allt, ännu en gång: »den utveckling som redan skett är
af så genomgripande art, att relativt litet återstår till den fullständiga
lösningen!»
Man måste vara bra öfvertygad om oskadligheten af sina egna ord
för att vilja taga på sitt ansvar en förkunnelse, som skulle kunna
medföra sådana försvarspolitiska konsekvenser som denna, om den
toges på allvar. Det må gärna medges, så har den ej tagits vid
denna granskning. Men tidskriftens läsare kunna tryggt tillrådas att
gå till originalet och se efter, om något sådant kunde begäras.
Uppenbarligen är skriften gjord före Balkankriget. Uppenbarligen
har detta krig åtminstone stämt Svenska Fredsförbundets styrelse en
smula betänksam. I en proklamation af mycken värdighet, som
genom pressen tillställts allmänheten, erkänner den bl. a., att »af de
fredliga medel till slitande af mellanfolkliga tvister, som vi redan fått
mer eller mindre organiserade genom de båda Haag-konferenserna, har
intet visat sig fullt lämpligt eller tillfredsställande inför fall som detta».
Men den finner sina tröstegrunder. Den försummar ej ens att
hänvisa till »den enhälliga förkastelsedom som öfverallt kommit det italienska
röfvarkriget till del», fastän den glömmer att tillägga något om hvilket
inflytande denna förkastelsedom hade på krigets gång och
fredsvillkoren! För resten är det ju, som det så filosofiskt heter på ett annat
ställe i uppropet: »Så länge kriget ännu är ett tillåtet medel att slita
tvister mellan stater, är det själfklart, att detta medel då och då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
