Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Dagens frågor - Hvem är fredsstöraren?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 DAGENS FRÅGOR
kunna hoppas att segra, vare sig med egna vapen eller med Rysslands
och Englands hjälp.» Deras syfte vore Elsass-Lothringens
återeröf-ring, och vi borde — slöt den i Frankrike med rätta såsom
»vibrerande» betecknade artikeln — »vi borde icke hämta skälen för vår
armétillökning alltför långväga ifrån, utan taga upp dem där de ligga
på gatan, synliga för hvar man. Vi borde tydligt peka mot väster;
upp med fingret, ty där står fredsstöraren — Frankrike!»
Det skulle föra för långt att närmare i detalj följa den polemik
hvartill artikeln i Kölnische Zeitung gaf uppslaget. I Frankrike
tolkades den i det längsta mer eller mindre bona fide såsom en direkt
inspirerad meningsyttring från Wilhelmsstrasse, och den bemöttes än
med vidlyftiga utredningar rörande den franska arméutvecklingens
långsamma tempo i jämförelse med den tyskas, ån med harmsna
erinringar orn tyskt krigshot 1875 och 1887, 1905 och 1911. I
Tyskland åter tog utrikesministeriet omedelbart genom Norddeutsche
All-gemeine Zeitung afstånd från Kölntidningens redaktionella
»privatarbete» och betonade ifrigt, att de tyska rustningsåtgärderna hade en
defensiv karaktär och betingades af den allmänna internationella
situationens förändring genom Balkankrigen Hela denna polemik har
sitt stora intresse, men dess detaljer böra dock ej få undanskymma
problemets kärnpunkt: hvar skall man söka innersta drifkraften till
de synnerligen betungande rustningsansträngningarna, och hvem eller
hvad har stört den visserligen redan förut på sin höjd rätt labila
jämvikt emellan stormaktsgrupperna, hvilken de senaste åren varit
den europeiska fredens egentliga grundval?
Granskar man då till en början anklagelseakten mot Frankrike och
fransmännen, så faller det genast i ögonen, att folkstämningen väster
om Vogeserna numera är, om ej precis krigslysten, så dock vida
hetsigare och misstänksammare mot den östra grannen än tör några få
år sedan samt att en stegrad maktkänsla — man talar ju om »la
renaissance de Torgueil francais» — kommit ett krig med Tyskland
att té sig vida mindre afskräckande än förr. Balkanstaternas segrar
förefalla mången fransman såsom i mycket hög grad segrar för
Creusot-kanonerna och de franska instruktörerna, turkarnas nederlag som tyska
nederlag, och i de segrande Balkanstaterna vill man gärna se
framtida bundsförvanter åt trippelententen, genom sin nyss så
glänsande bevisade vapenduglighet åtminstone skickade att i hög grad
binda Österrike-Ungerns stridskrafter i en kommande stor kris och
att förlama dubbelmonarkiens förmåga att bistå sin tyske
förbundsbroder. Jämsides härmed märkes en stark tillit till den franska
luftflottans höga stridsvärde i jämförelse med det mindre långt hunna
tyska luftvapnet. I franska pressen vantolkas vidare alltför ofta
äfven de naturligaste yttringar af tysk nationell själfkänsla till bevis
på aggressiva planer, eller man ser i dem åtminstone härsklystna
åthäfvor, »Bismarck-fasoner», som Frankrike, starkt genom egen
militär och finansiell kraft, genom den ryska alliansen och den engelska
vänskapen, numera ej behöfver tåla. Agadir-episoden förklarar i någon
mån dessa stämningar, men deras ofta exalteradt chauvinistiska kanik-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
