- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Tredje årgången. 1913 /
238

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Stormaktspolitiken under Balkankrisen. Af Verner Söderberg

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

ordalagen något omstridt, men till tankegången desto klarare
(och kanske just därför officiellt orefereradt) uttalande af
Tysklands ambassadör i Konstantinopel, baron von Wangenheim,
vid tyska koloniens fest på kejsar Wilhelms födelsedag. Han
tyckes nämligen där ha till onämnd adressat uttalat en
energisk varning mot att Tyskland oåtspordt »lägga hand på
Anatolien, där Tyskland har vitala intressen».

Den allmänna slutsats man skulle kunna draga ur dessa
och liknande uttalanden är väl, att ett rike, som ej längre
vill eller förmår värna sig själft, med säkerhet kan påräkna
stormaktshjälp till upprätthållande af sin integritet endast så
långt dennas bevarande sammanfaller med vederbörande
stormakts egna »vitala intressen». Eljest har man, utöfver egna
försvarsansträngningar, endast att räkna på något så
variabelt som stormaktsgruppernas inbördes rivalitet och misstro
samt deras däraf betingade motvilja mot »isolerad aktion»
och svårighet att åstadkomma en gemensam. I öfrigt har
stormaktspolitiken under Balkankrisen bekräftat riktigheten
af Waldeck-Rousseaus bekanta bon mot, att »Europa tycker
icke om förändringar, men finner sig i dem» — kanske
t. o. m. med tonvikten särskildt lagd på eftersatsen i denna
tänkvärda sentens. Samma lärdom skulle måhända också
kunna uttryckas så, att Europas stormakter kunna, då det
gäller fredens bevarande dem emellan och tryggandet af
deras egna lifsintressen, gå synnerligen långt i offer af andra,
svagare staters rättigheter och intressen på världsfredens af
ständig vältalighetsrökelse omgifna altare.

*     *
*



Stormakternas många fruktlösa fredsförmaningar, deras illa
dolda inbördes oenighet samt oemotsvarigheten mellan deras
»kraftiga föreställningar» och de maktmedel de kunnat förmå
sig att samfälldt tillgripa ha ju varit uppenbara och bl. a.
gifvit anledning till det elaka slagordet storvanmakterna, »les
grandes impuissances». Uttrycket är endast delvis träffande,
om man än godt kan förstå dess uppkomst, när det gäller
en politik, som började med status-quo-proklamerandet och
sedan småningom öfvergick till nästan neutralitetskränkande
anslutning till några af de allierades mest vidtgående kraf på
turkiska eftergifter för fredens återställande. Å andra sidan

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Feb 20 23:19:28 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1913/0246.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free