Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 4 - Till Sören Kierkegaards minnesfest. Af Hjalmar Holmquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL SÖHKN KIHHKEGAAHDS MINNESFEST 281
eller alt loda det ondas afgrund. Samtidigt tar han sina förslå
steg som tidningsskribent med satirer öfver
kvinnoemancipationen.
Under allt detta mognade hans teologiska reflektioner till
kritik af ortodoxien och rationalismen och en tullständig uppgörelse
med grundtvigianismen. Det var ju ock en klyfta mellan
Grundt-vigs profetiska syn på historien och folkliga kynne och
Kierke-gaards genomrefleklerade kritiska natur. Kierkegaard finner
grundtvigianismen vara en potenserad, men både historiskt,
logiskt och religiöst ohållbar rättrohet. Den 22-årige studenten
utvecklade här sin kritik i sådan fyllighet, att den vuxne
mannen långt senare blott behöfde säga om detsamma. Kierkegaard
blef grundligt led vid teologerna.
Våren 1835 syntes Kierkegaard ha blifvit färdig med de former
af kristendom, som han mött. Steget ut ur kristendomen själf
syntes inne. Men han hade ej satt punkt. Midt under sina
tvifvel hade han börjat få en aning orn, hvad personlig
religiositet vill säga. Blott yttre auktoritet gör icke det religiösa
behofvet tillfyllest. Kanske kunde då på den personliga
fördjupeisens väg en möjlighet nås att vinna åter ett positivt
förhållande till kristendomen.
Så kom på sommaren 1835 ett försök till inre samling.
Kierkegaard gjorde en längre sommarutflykt till norra Själland. Här
sökte han klargöra sitt inre och få sin framtidsbana bestämd.
Teologien hade han invärtes kommit bort från; Faust, Don Juan
och den evige juden voro våren 1835 hans studium. Nu väger
han mellan scenen, juridiken och naturvetenskapen. Med fadern
har han kommit i en viss spänning men söker öfvervinna den.
Denna jäsningens tid var fruktbar för Kierkegaard. Vi kunna
nästan höra gräset gro i hans inre. Han söker en arkimedisk
punkt, och han känner att allt pekar: inåt; dit går vägen för
att söka och finna himmelriket. Och så samlar sig hans beslut,
medan han står på Gilberget och ser ut öfver den storslagna
naturen, i orden: »Såå vrcre da Loddet kastet — jeg gaar över
Rubicon».
Men Kierkegaard gick icke öfver Rubicon. Han snafvade i
vadstället, och strömmen tog honom. På hösten 1835 märker
man af hans uttalanden, att han hejdat sig inför afgörandet. Och
på hejdandet följde strax förargelsen. Kristendomen blir honom
i sig själf ett ondt. I oktober skrifver han, att filosofi och kristen-
20 Svensk Tidskrift l<rt:\.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
