Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 6 - Ekonomisk öfversikt. Af Eli F. Heckscher
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EKONOMISK ÖFVERSIKT 415
föregående period. 1910—1912, de ifrågavarande tre åren under
senaste period, var Englands banks diskonto icke en enda gång
nere under 3 %, medan det under de motsvarande tre åren
förra gången, 1904—1906, var nere därunder (så sent som 1905)
i 182 dagar; och på alldeles motsvarande sätt var tyska
riksbankens diskonto 1910 — 1912 aldrig under 4 %, men 1904—
1906 (likaledes under 1905) 209 dagar under sistnämnda
räntesats. Ännu tydligare skulle motsatsen antagligen framträda, om
man jämförde obligationsräntan, priset på den långa krediten,
för de två perioderna; det allmänt diskuterade, ofantliga
kursfallet på obligationer är endast ett uttryck för denna stegring i
räntefoten, hvilken minskar värdet af papper med fixerad
afkastning.
Den höga räntefoten är alltså för närvarande icke enbart ett
konjunkturfenomen, utan vi befinna oss, om uttrycket må
tillåtas, på en platå af hög ränta. Orsaken härtill måste i
främsta rummet om icke uteslutande vara kapitalknapphet,
d. v. s. en ökning i kapitalbehofvet, med hvilken
kapitaltillgången eller sparandet icke hållit jämna steg. Det ökade
kapitalbehofvet har framträdt öfverallt, men de viktigaste nya
momenten äro å ena sidan de utomeuropeiska ländernas
bråd-störtade och mycket dyrbara utveckling, nästan helt och hållet
bekostad med de europeiska folkens sparmedel, och å andra
sidan de talrika krig europeiska stater under denna tid varit
invecklade i, äfvensom de rustningar som företagits för att
undgå krigen och ändå kunna bevara sin politiska ställning.
Till dessa skäl för en faktiskt hög räntefot kommer möjligen
elt? som föranleder en skenbart hög räntefot, nämligen
penningvärdets sjunkande. Då detta medför, att kapitalisten-långifvaren
får igen ett i verkligheten mindre värdefullt belopp än han
lånat ut, kan det nämligen tänkas framkalla en ersättning för
förlusten genom ett tillägg till den årliga räntebetalningen.
Hvilken betydelse har nu allt detta för frågan om
konjunkturutsikterna? Det har betydelse genom att visa, att de höga
räntesatserna icke i och för sig behöfva vara tecken till ett nära
slut på uppgångsperioden. Det låter t. ex. ganska allvarligt, då
man hör att medeldiskontot för Bank of England under första
halfåret 1913 (4,79 %) är det högsta som förekommit under ett
första halfår sedan krisåret 1866 och att t. o. m. krisåren 1873
och 1907 hade lägre siffror, liksom att Banque de France till
30. Svensk Tidskrift 1913.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
