Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Social öfversikt. »The Labour Unrest.» Af Gösta Bagge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
488 SOCIAL ÖFVERSIKT
f
under regeringens auspicier och hvars giltighetstid gällde till
1914, slöto sig till rörelsen, till sist proklamerades allmän
järnvägsstrejk, hela landets näringslif var faktiskt bragt ur gängorna,
och oroligheter af svåraste slag förekommo litet hvar stans. När
de olika, skingrade arbetsgivarorganisationerna och
arbetsgifvarne, öfverraskade af de våldsamma utbrotten och ängsliga för
följderna skyndade att konferera med regeringen och under
dess ledning började underhandlingar, voro emellertid
transport-arbetarne praktiskt taget slagna, och ledarne antogos på goda
grunder frukta en allmän kollaps af hela rörelsen. Men genom
den nya vändning sakerna nu togo fattade arbetarne åter mod,
och det slutliga resultatet af 1911 års strejker vardt en
fullständig triumf för de strejkande.
Följden häraf åter blef, att arbetarne inom
transportarbetar-facken flockades till fackföreningarna, delvis under intryck af
Tom Manris och Ben Tilletfs visserligen effektiva men också
för fackföreningarna själfva farligt explosiva propaganda.
Arbetarne fingo, såsom en af fackföreningsledarne uttryckt saken,
»predikadt för sig, att allt hvad de hade att göra, var att betala
en tjugufemöring i veckan under ungefär tre veckors tid, sen
skulle någon vrida ett slag på vefven och så skulle Paradiset
anlända». Stämningen inom dessa fack — och långt utöfver
dem — blef sålunda slående lik stämningen inom den svenska
fackföreningsvärlden innan 1909. Den omedelbara verkan häraf,
tillsammans med allehanda nålstygn och åtgärder af minst sagdt
tvifvelaktig karaktär från en del arbetsgifvares sida, ledde till
en mängd slitningar, hvilka till slut i maj 1912 utmynnade i
den andra stora allmänna transportarbetarstrejken i London, känd
för de ohyggliga lidanden den medförde för arbetarna samt för
arbetsgifvarnes, särskildt ordföranden i Londons hamnstyrelse,
lord Devonports, oryggligt afvisande hållning. I juni
proklamerades allmän transportarbetarstrejk öfver hela landet, men
knappast 10 % af transportarbetarne (oberäknadt järnvägsmännen,
hvilka i sista stund vägrade i vändningen), åtlydde kallelsen.
Af dem som gingo ut i strejk begingos flera brott mot
kollektiv-aftal också där penninggarantier för aftalens hållande funnos.
Strejken blef ett fullkomligt fiasko.
1912 års stora arbetsinställelse var emellertid icke dessa
transportarbetarstrejker, utan gällde som bekant
kolgrufve-industrien, Englands »modernäring», som sysselsätter öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
