Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Utrikespolitik öfversikt. Balkansituationen efter fredssluten — Ulsterfrågan — Frankrike och Tyskland. Af Verner Söderberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
slutade med fredsfördrag, i hvilka samma nationalitetsidé
tillfogades nästan lika svåra kränkningar som dem, hvilka varit
krigets djupaste orsak. I Bulgarien har man ej heller gjort
någon hemlighet af sina revanschtankar utan i stället uttalat
dem så högtidligt och officiellt som möjligt. Greklands konung
hemförlofvade sin armé med en erinran om att man måste vara
beredd att när som helst försvara de gjorda eröfringarna. Något
dylikt antydde äfven konung Peter af Serbien, och i grefve
Berchtolds exposé öfver Österrikes Balkanpolitik under krisen
framträder tillräckligt tydligt hans öfvertygelse om särskildt
Bukarestfredens bräcklighet. Samma intryck af osäkerhet får man
vid en blick på den nya albanska staten — en improviserad
produkt af österrikisk-italiensk diplomati med syfte att mildra
de båda förbundsbrödernas egen inbördes rivalitet och hämma
Balkanslaviskt framträngande till Adriatiska hafvet. I fråga om
sin lugna utveckling är väl, trots fursteval och internationell
kqntrollkommission, Albanien snarare föremål för fromma
önskningar än för några tillitsfulla förväntningar. Och till sist ha
de senaste veckornas afslöjanden rörande Rysslands eggande roll
vid tillkomsten af det serbisk-bulgariska anfallsförbundet af
den 29 februari 1912 med dess skarpa spets mot
Österrike-Ungern kommit den ryska Balkanpolitiken att bjärt framstå
i en dager, som ej varslar godt för stormaktsmotsatsernas
utjämning i Europas klassiskt oroliga hörn. Gent emot dessa
och andra dylika vittnesbörd om strömningarna på djupet vill
kanske någon trohjärtad själ åberopa den yrkesmässiga
fredsoptimismen i stormaktsdiplomaternas oratoriska utlåtelser. Deras
halt och värde kan emellertid belysas med ett enda litet färskt
exempel: man behöfver blott jämföra hvad som faktiskt är
kändt om den djupgående rysk-österrikiska konflikten under
hela krisen med grefve Berchtolds försäkran inför
delegationerna, att »vårt förhållande till Ryska riket har under hela
krisen förblifvit korrekt och vänskapligt». Den starka och
resignerade nedskrufning af innebörden i begreppet
»vänskapligt», som här möter oss, är i själfva verket betecknande för
den »oro i tiden» hr Branting numera anser det t. o. m. för
socialdemokrater vara »fegt att förneka».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
