Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Ur Stockholms teaterkrönika 1903—1913. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR
UR STOCKHOLMS TEATERKRÖNIKA 1903-1913
Den gamle filosofen La Bruyére, som under de mellanstunder då
han hvilade sig från hoflifvet i Versailles hade sina anfall af en
ganska besk och omisskänneligen särdeles äkta pessimism, har på
ett ställe i sin berömda samling af psykologiska karaktärsstudier fällt
ett yttrande, som ger vid handen hur outhärdligt han pinats af
känslan att hafva kommit för sent till världen och följaktligen
försuttit möjligheten att prestera några nya tankar: »Tout est dit,
et 1’on vient trop tärd depuis plus de sept mille ans qu’il y a des
hommes et qui pensent.» I viss mån har han nog ganska rätt; det
är ovedersägligen tämligen svårt att träda fram för våra dagars
människor med tankar eller åskådningar som med skäl kunna göra
anspråk på verklig originalitet. Emellertid finnes det trots allt ett
eller annat område där det ännu råder möjlighet att åstadkomma
resultat som föregående generationer trots alla ansträngningar ej
lyckats uppnå, och bland dessa får man otvifvelaktigt särskildt räkna
teaterkritiken. Den som skrifver dessa rader har ägnat ett ganska
omfattande arbete åt studier i teaterns historia, men han ser sig
nödsakad att bekänna att han tills dato aldrig lyckats träffa på någon
enda period som frambragt en erkändt god teaterkritiker. Orsakerna
till detta förhållande äro af tämligen skiftande beskaffenhet, och det
kan här ej blifva fråga om att underkasta dem någon allmän
granskning; det må endast i förbigående antydas, att det nämnda fenomenet
möjligen skulle kunna påvisas stå i en viss förbindelse med teaterns
i alla land och under alla tider med lika stor säkerhet konstaterade
förfall. Det är ett lika märkligt som oomtvistligt faktum: teatern
har ständigt varit på förfall, åtminstone så länge man med stöd af
bevarade dokument kan konstatera de omdömen som fällts om
densamma. Hvarken Shaksperes eller Moliéres tider utgöra något
undantag från denna regel; och hade det existerat någon motsvarighet till
Svenska Morgonbladet på den tid då våra ariska stamfränder till
gudarnas ära uppförde sina uråldriga kultdramer på Irans högslätter
eller vid stränderna af Ganges, så skulle besagda organ utan tvifvel
tillåtit sig att med anledning af den kanske något burleska och rakt
på sak gående humor som genomträngde dessa verk konstatera en
hastigt tilltagande konstnärlig smakförsämring och förorda införandet
af en sträng preventiv censur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
