Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Ur Stockholms teaterkrönika 1903—1913. Af O. Wieselgren - Carl G. Laurin: Ros och ris. Från Stockholms teatrar 1903—1913
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 559
Emellertid, om det också förhåller sig så att teatern och
teaterkritiken sedan urminnes tider, åtminstone om man får tro den
allmänna opinionen, stått så lågt som det öfver hufvud taget varit
möjligt, så kvarstår det dock, att mänskligheten lika fullt med det
allra största nöje tagit del af hvad både den underhaltiga teatern och
den värdelösa teaterkritiken haft att erbjuda, och det har man i själfva
verket alls icke någon anledning att beklaga. Den beundransvärde
kyrkofadern Johannes Ghrysostomos, som teaterrecensenternas skrå
med skäl kan räkna bland sina förnämsta anherrar, har sålunda
genom sina ideligen upprepade ehuru efter allt att döma fullkomligt
resultatlösa anfall mot sin samtids sceniska favoritförlustelse, mimen,
i väsentlig grad ökat vår kännedom om denna den rent antika
teater-traditionens sista produkt, och en hans efterföljare i senare tid, med
hvilken han i öfrigt företer endast helt få öfverensstämmelser,
nämligen Rousseau, har genom sin häftiga polemik mot sin samtids
teater gifvit ett viktigt bidrag till kännedomen om det adertonde
århundradets intellektuella utvecklingshistoria. Det är således en gifven
sak, att man om ej af andra så åtminstone af historiska skäl måste
taga teaterkritiken på det djupaste allvar; det gäller om dem hvad
Espen i den norska folksagan sade om sitt märkliga ehuru mindre
aptitliga fynd på vägen till kungsgården: Den tör vsere nyttig til
månge ting. Ingen vet hvad kommande tider skola läsa ut ur våra
dagars teaterrecensioner.
Carl Laurin visar sig såsom teaterkritiker (Carl G. Laurin: Ros
och ris. Från Stockholms teatrar 1903 —1913. Sthlm, Norstedt
1913, 512 sid. 13.50 kr.) stå i en viss frändskap med såväl den helige
Johannes Ghrysostomos som Rousseau, ehuru han i vissa och ej
oväsentliga punkter hyser tämligen afvikande åsikter. Han är i likhet
med sina bägge illustra föregångare benägen för att anse teatern som
den kanske mest typiska exponenten för samtidens åskådning och
tänkesätt, men han står i närmare kontakt med dessa åskådningar
och betraktar dem med mera förståelse och sympati än vare sig den
temperamentfulle grekiske patriarken eller den kalvinistiskt stränge
och obönhörlige medborgaren från Geneve. Hans teaterkritik spänner
därför öfver ganska vida områden och begränsar sig ingalunda till
det rent fackmässiga. Vare sig det gäller att bedöma de dramatiska
verken i och för sig eller det är fråga om regien, framförandet i
dess helhet eller skådespelarnas sätt att fatta sina uppgifter, söker
han alltid spåra de bakomliggande djupare elementen, som ytterst
motivera det hela och bestämma såväl de handlande personerna som
åskådarna. På detta sätt förvandlas Carl Laurins teaterkritik till en
slags episodisk samtidshistoria, intressant ej mindre genom det
material hvarmed den rör sig än genom författarens originella
åskådningssätt och personliga synpunkter.
Den som skrifver dessa rader har för någon tid sedan i annat
sammanhang publicerat en del betraktelser föranledda af d:r Axel
Nelsons katalog öfver i tryck utkommen litteratur i vårt land under
femårsperioden 1906—10; man erfar ganska egendomliga och särdeles
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
