Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Ur Stockholms teaterkrönika 1903—1913. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 561
Geist vorwurfsweise den armen Schächern vorhält ohne hilfreiche
Hand zu einem bessern Wege.» Men det är en ej olöslig uppgift
att utan öfverdrifvet detalj plock iakttaga och återgifva åtminstone
sådana särdrag, i hvilka skådespelaren ej sällan kan gifva det mest
väsentliga af sitt konstnärskap. Det skulle sålunda — för att välja
ett exempel — varit intressant, om författaren gifvit oss en eller
annan detalj som kunde gifva framtida granskare en föreställning
om det Falckska sällskapets sätt att uppföra Fröken Julie. Detta
drama, som visserligen tillhör det mest motbjudande som föreligger
på svenskt språk, har dock genom sin brutala och våldsamma
kraft såväl som genom sin historiska betydelse ett så stort intresse,
att man kan förutsätta att det äfven i framtiden då och då kommer
att gå öfver scenen; och det vore därför värdefullt att äga en från
en så erfaren och skarpsynt kritiker som Carl Laurin härstammande
skildring af hur det uppfattades af den första svenska ensemble,
som på allvar sökte lösa problemet att föra det fram på scenen.
Den mänskliga naturen gömmer nämligen oanade möjligheter i sitt
djup, och äfven ett drama som Fröken Julie kan af skilda
generationer och under olika breddgrader uppfattas på mer än ett sätt.
Jag har själf sett detsamma gå öfver scenen på den af Hermann
Hei-jermans ledda Hollandsche Schouwburg i Amsterdam, en scen med
ganska stora litterära anspråk. Den som spelade kokerskan Kristins
roll hade där fattat den från den komiska sidan; och trots fru
Erf-manns mästerliga spel i titelrollen lyckades det den förra att helt
och hållet rycka publiken med sig samt försätta den i sådan
stämning, att man hela tiden muntert och hjärtligt skrattade åt det lustiga
skådespelets mest roande pointer! Särskildt scenen med grönsiskan
väckte stor och allmän munterhet. Detta är nu ett exempel, hvartill
man svårligen hos oss skulle kunna finna ett motstycke; men äfven
i vårt land kunna kommande generationer i mångt och mycket hysa
uppfattningar afvikande från våra, och det har därför sitt intresse
att till eftervärldens uppbyggelse fastslå hur saker och förhållanden
på scenkonstens område tett sig för våra ögon.
Hvad beträffar författarens allmänna omdöme, hans litterära
sympatier och antipatier och hans framställningsform, så är det
egentligen öfverflödigt att inlåta sig på några närmare utredningar. Hvar
och en som under de senare åren något så när följt hvad som
försiggår i den konstnärliga världen i vårt land känner Carl Laurin
allt för väl för att en kritiker skulle behöfva anse det som en plikt
att i en anmälan gå in på någon utförligare presentation. Hvar man
vet, att han som kritiker förenar en ovanlig vidsynthet med en säker
och skolad konstnärlig smak, att han står i nära kontakt med alla
samtidens tankeströmningar och att hans särdeles originella stil alltid
bereder läsaren ett odeladt nöje. Dessutom — och detta är ett af
de mest framträdande dragen i hans verksamhet — bär hans kritik
allt igenom prägeln af en omedelbarhet och en frihet från
ovidkommande synpunkter som knyter ett band af rent personlig sympati
mellan honom och hans läsare. Han slår med osviklig säkerhet ned
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
