Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Ur Stockholms teaterkrönika 1903—1913. Af O. Wieselgren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
560 LITTERATUR
blandade känslor, då man i öfversiktlig form får framlagdt för sig
allt det litterära styckegods som för eftervärlden skall bära vittne
om hvad under den nämnda perioden sades och tänktes i Sverige.
I viss mån måste man erkänna, att en revy öfver det senaste
decenniets teaterkrönika har en ungefär likartad effekt. Icke som skulle
man ej hos oss ha gjort erkännansvärda ansträngningar för att hålla
repertoaren uppe på en åtminstone försvarlig konstnärlig nivå —
Ibsen, Shakspere, Holberg och till och med Schiller ha varit gäster
på våra teatrar under de senare åren och vid ett par tillfällen äfven
vunnit en viss framgång; nej, det som kan göra läsaren betänksam
är framför allt annat det att man i en öfversiktlig och
sammanfattande framställning sådan som Carl Laurins bland allt det nya
som under sista åren gått öfver våra scener förgäfves söker efter ett
enda verkligen gediget och lifskraftig! verk, som kan tänkas lefva
längre än för stunden. Vi ha fått se en mängd franska småsaker,
någon gång rätt underhållande, ibland åter rena sensationsstycken af
ungefär samma värde som de af teaterdirektörerna i skön endräkt
bannlysta biografdramerna, vi ha hugnats med den sällsamma
själaspis som serveras af den på samma gång anspråksfullaste och
obetydligaste af den moderna engelska litteraturens representanter,
Bernard Shaw, vi ha fått se en del tyska lustspel af både mer och
mindre gedigen karaktär samt vid sidan af allt detta blifvit
lycklig-gjorda med herrar Algot Sandbergs och Emil Norlanders tvifvelaktiga
anrättningar; men bland allt detta finnes egentligen intet som förmått
fästa sig i vårt minne eller förläna oss något intryck af mera
stadigvarande beskaffenhet. Det är verkligen icke blott hos oss klent
be-ställdt med den moderna dramatiken, om det också kanske måste
erkännas, att våra förhållanden äro en nyans bedröfligare än andras.
Bortsedt från Strindberg, af hvilkens skiftande dramatiska produktion
åtminstone ett par verk synas äga lifskraft nog för att kunna trotsa
tiden, finnes det bland våra svenska författare endast en eller annan
som visat sig i stånd att förena scenens kraf med litteraturens. Tor
Hedberg har i ett par af sina dramer åstadkommit verk som tack
vare sin säkra byggnad och sin goda karaktäristik kunna hålla sig
uppe, men af våra yngre författare är det ingen som förmått
frambringa något annat än ospelbar — och t}Tvärr äfven i icke så få fall
oläsbar — dilettantdramatik; att vederbörande teaterledare i allmänhet
betänka sig två gånger innan de lägga ned tid och arbete på att föra
fram dylika verk må man sannerligen icke förtänka dem.
I afseende på den kritiska framställningen skulle man i Carl Laurins
bok möjligen önskat ett något strängare genomförande af själfva
rollanalysen. Nu får man i allmänhet endast ett tämligen
summariskt omdöme om hur vederbörande skådespelare skött sig på scenen
men däremot relativt sällan någon granskning af hans sätt att fatta
sin uppgift och hans metoder för att realisera densamma. Det är
icke meningen att med dessa ord förorda det slag af teaterkritik som
Goethe en gång karaktäriserat på följande träffande sätt: »Die
gewöhn-lichen Theaterkritiken sind unbarmherzige Siindenregister, die ein böser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
