Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 8 - Litteratur - Doc. Bööks litteraturforskningar. Af Sverker Ek
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LITTERATUR 565
jämförelse med Brandes. Enligt honom var Tegnérs hjälteideal rent
estetiskt, d. v. s. närmast Schillerskt, men denna analys verkar trots
sitt stora sanningsmoment knappast tillräckligt uttömmande. Det i
hjälteidealet ingående moraliska elementet har enligt min mening genom
Böök fått sin precisering och historiska förklaring. Däremot är jag
ej så säker på om Böök gjort rätt i att negligera det Voltaireinflytande,
han faktiskt upptäckt i Carl XII. Tegnérs ohistoriska, typiserande
hjälteskildring synes mig äga ej så liten frändskap med 1700-talets
invokationer till stora namn; och det förefaller mig, som om man i
Tegnérs ungdomsdiktning mycket slående kunde iakttaga, hur dessa
retoriska 1700-tals-vändningar så småningom förvandlas till skaldens
högstämda hjältehyllning, utan att dock helt förändras.
Hela Tegnerskarakteristiken är knappast fullständigt genomförd,
främst beroende på att den uppdelats på småundersökningar, alla
sammanträngda inom ramen af hvar sin dikt. Visserligen är det,
särskildt ur pedagogisk synpunkt, betydelsefullt att få uttömmande
karakteristiker af så essentiella dikter som Flyttfåglarne och Carl XII, men
hur starkt man analyserar — med fara att öfveranalysera — kan man
med så snäft material aldrig fullt uttömma Tegnérs väsen. Särskildt
hindersamt är det att binda sig lika hårdt som skalden innanför den
slutna dikteriska formen i stället för att behålla den fria historiska
öfverblicken. Samma anmärkning måste jag rikta mot det i öfrigt
glansfulla försöket att i ensamt Den nioåriga freden belysa
utvecklingskrisen i Heidenstams diktning. Det har ej kunnat blifva
uttömmande; men det bidrag till hela 90-talets karakteristik, som där göres,
är synnerligt märkligt. En skiss af största intresse är också
Rytmiska påverkningar: genom synpunkter, påvisningar och antydningar
lika tankeväckande.
Tyngsta värdet af alla studierna äga dock de två genomförda
undersökningar Böök ägnat Snoilskys sociala diktning och Hallströms
tidigare novellistik. Det stora metodiska greppet här är, att
författaren oförskräckt omfattat hela materialet och utan att väja
genom-analyserat alla de dikteriska dokumenten. Det kan väl särskildt
vis-å-vis Hallström bli något tröttsamt att följa med denna
undersökning af novell efter novell, men hufvudsaken är att författaren
icke tröttnat. Han är lika friskt mottaglig, lika synpunktsrik inför
den sista novellen som inför den första. Hvad studien än här kunnat
förlora i popularitet, det har den många gånger om vunnit i
objektiv visshet. En sådan undersökning, så intensivt genomarbetad, så
ofrånkomligt grundad på en tullständig behärskning af det skiftande
och sammansatta materialet kan aldrig förbigås vid en skildring af
Hallström. Man kan t. o. m. från egen synpunkt frånkänna
Hallström nästan all verklighetsuppfattning och likväl ej förneka, att
banorna, på hvilka han träder i förbindelse med lifvet, äro just de Böök
efterforskat och klarlagt.
Författaren har dock ej nöjt sig med en isolerad undersökning af
Per Hallströms novellistik. Alldeles som han förut skildrat Tegnér
mot Kant-Schillersk bakgrund, har han ständigt satt verklighetspro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
