Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Häfte 1
- Dagens frågor
- Den lagstadgade minimilönen i praktiken
- Franska lånemarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Redan dessa korta antydningar torde visa, hur litet man ännu vet om
den lagstadgade minimilönens verkningar, och framförallt att man får akta
sig att a priori vare sig utdöma densamma eller öfverdrifva dess betydelse.
Till varaktig nytta kan den säkerligen blifva endast i den mån som
den kan bidraga till att öka arbetets afkastning inom ifrågavarande
näringsgrenar; den har med andra ord hufvudsakligen en
uppfostrande uppgift både för arbetare och företagare samt icke minst för
samhället. Dess största betydelse är nämligen kanske, att den ställer
oss direkt och påtagligt inför frågan: hvad är att göra med alla dem,
hvilkas arbete för närvarande icke är så mycket värdt, att det
kan skänka nödtorftig bärgning? Att fastslå ändamålsenliga
minimilöner är nog en ganska stor konst, men svårare — ehuru i längden
mera gifvande — är att ta hand om dem som ej förtjäna de
fastställda lönerna och att utbilda dem och deras barn till dugligare
arbetare. Och härmed äro vi inne på kärnpunkten i all konservativ
och sund socialpolitik: uppfostran till själfförsörjning.
Franska lånemarknaden.
Det hör till Frankrikes ärorika traditioner att använda
statens makt öfver lånemarknaden till politiska ändamål;
och ju mera landets rent politiska och militära maktmedel försvagats,
desto mer ha dess statsmän fallit tillbaka på dylika åtgärder för att
häfda Frankrikes inflytande i världen. De senaste åren med deras
nästan oafbrutet stigande räntefot och alldeles oafbrutet stigande
lånebehof ha också varit särskildt lämpliga härför samt synas nästan
ha ingifvit vederbörande föreställningen, att nian kan gå hur långt
som helst på den vågen. I sammanhang med det nya franska
statslånet beslöt sålunda deputeradekammaren i samstämmighet med
finansministern att »i första hand förbehålla de nationella behofven
landets finansiella tillgångar», hvilket påstås ha åsyftat ett — efteråt
visserligen delvis uppgifvet — veto mot alla emissioner innan
det franska lånet bragts i hamn. Nyemissioner af fonderade franska
statslån förekomma emellertid jämförelsevis sällan, och denna
resolution kan därför med god vilja betraktas som en undantagsföreteelse,
ehuru ej mindre betecknande för det. Af större betydelse, särskildt
för oss, är den ytterligare utveckling af den traditionella politiken,
som inaugurerats af den nye radikale finansministern, M. Caillaux.
Han har i ett cirkulär till de stora franska bank- och bankirhusen
icke blott framdragit och på nytt inskärpt en sex år gammal
skrifvelse i frågan utan ytterligare utvidgat dess räckvidd. M. Caillaux
har varnat för hvarje öfvertagande af utländska emissioner, äfven af
skattkammarväxlar o. d. mera kortvariga statsskuldförbindelser, utan
samråd med regeringen och har därjämte uttalat en förnyad
gensägelse mot att utländska statspapper upptagas på den officiella
börslistan utan finansministerns sanktion.
När för några år sedan preussiske handelsministern gjorde ett litet
försök att efter fransk förebild hindra introduktion på Berlinbörsen
af ett amerikanskt järnvägsbolags aktier — han har i dessa dagar
hotat att göra om försöket i större skala — mötte denna politik en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Feb 20 23:20:01 2024
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1914/0075.html
