Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Dagens frågor - Franska lånemarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faktum. De som däremot verkligen behöfva krypa på knäna äro de
låntagare som icke äro värda kredit, och dem kan Parisbörsen tryggt
räkna på att få behålla, ja den kan vänta att se dem i det obegränsade
stegra sina fordringar, ju mera deras vederhäftiga konkurrenter
försvinna. Det ligger emellertid i sakens natur, att en utveckling i den
riktningen innebär en fara för Frankrikes nuvarande ställning som
»världens bankir» och därför ej kan ses med blida ögon af de stora
franska emissionshusen, som också i allmänhet torde vara ganska
ovilligt stämda mot statsingripandet. Äfven af andra skäl kan den
antydda utvecklingen ej gärna fortgå hur långt som helst; på indirekt
väg, om icke annat, komma utan tvifvel annorstädes placerade lån att
flyta till Frankrike, ty det finns öfverallt hela skaror af agenter, som
locka till spekulation och placering på utländska börser.
Den lärdom man i första rummet har att draga häraf är att icke
anse sig för all framtid vigd just vid den franska lånemarknaden;
och detta leder öfver till den andra af de nyss antydda
missuppfattningarna. Det är så långt ifrån, att Paris är världens enda
kapitalmarknad, att det ej ens är den förnämsta. Såvidt
emissionsstatistiken för de olika börserna är jämförbar, är det i stället London som
nästan alltid intar främsta rummet (jfr M. Marx, Die
Emissionsstatistik in Deutschland und einigen ausländischen
Staaten i senaste häfte af »Schmollers Jahrbuch»), och på samma sätt
som Parisbörsen ägnar sig Londonbörsen till ojämförligt största delen
åt utländska emissioner. Det är svårt att förklara, hvarför de
svenska emissionerna i London äro så tunnsådda. Enligt Economists
i dagarna (den 3 jan.) publicerade årsöfversikt uppgingo 1913 års
emissioner i London till 196½ mill. pund (något öfver 3½ milliarder kr),
hvaraf på Sverige kommo lumpna 485,000 pund (mot ingenting alls
under 1912 och 200,000 pund 1911). Det är visserligen sant, såsom
ofta påpekats, att industri- och kommunikationsföretagens kapitalbehof
spelar en långt större roll där än i Paris; men icke desto mindre
uppgå statslånen för 1913 till ej långt ifrån en milliard kronor samt
stats- och kommunallånen sammantagna till godt 1⅓ milliard kronor;
det förefaller i själfva verket som om dessa grupper skulle få en
tilltagande betydelse i London. En alldeles färsk och ganska afgjordt
fördelaktig erfarenhet af den engelska kapitalmarknaden har också
Stockholms stad haft med sitt lån på en million pund, som utbjöds
till hälften i London och till andra hälften på den germanska
kontinenten (Hamburg, Amsterdam etc.). Emissionskursen motsvarade
en effektiv räntefot af 4,675 %, hvilket betyder, att Stockholms
kommun på icke-franska marknader i fjol synes ha fått låna på lika
goda villkor som själfva svenska staten på den franska marknaden.
Hufvudskälet för ett starkare oberoende af Paris är emellertid icke
ekonomiskt. Endast särskildt drifna finansmän torde kunna på
förhand afgöra, om något skulle förloras härpå i kronor och öre; men
äfven om så skulle blifva fallet, kan det löna sig synnerligen väl af
politiska skäl. I London är ett ingripande af regeringen gent emot
misshagliga emissioner nära nog otänkbart, både på grund af djupt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
