Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - De europeiska stormaktsallianserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tysklands och Österrikes fördrag med Italien, ej
öfverenskommelsen mellan dem båda inbördes, — vid trippelalliansens första
förlängning fastslogs uttryckligen, att 1879 års fördrag ej af
densamma berördes. I sin ursprungliga form af den 20 maj 1882
tillkom enligt Friedjung trippelalliansen genom särskilda fördrag mellan
Italien och hvartdera af de båda tyska kejsardömena. Österrike inlät
sig därvid, i öfverensstämmelse med Andrassys ståndpunkt tre år
tidigare, ej på några förpliktelser gentemot ett franskt anfall på Italien,
under det sistnämnda land och Tyskland — man ihågkomme
Tunisfrågans återverkan på båda latinska systernationernas
inbördes förhållande — tillförsäkrade hvarandra hjälp vid angrepp från
Frankrike. Vid alliansens förnyande 1887 åter afslöts ett
gemensamt fördrag de tre makterna emellan, hvarjämte enligt Friedjung
tillades en uttrycklig bestämmelse om Balkanförhållandena. Både
Italien och Österrike förklarade sig önska upprätthållandet af status
quo på Balkanhalfön; men nödgades Österrike till en gränsutvidgning
där, skulle Italien också där ha vederlag. Denna bestämmelse har
emellertid väl efter fjolårets omhvälfning närmast historiskt intresse.
Beträffande fördragens giltighetstid gör Friedjung gällande, att 1887
års förlängning afsåg fem år, att förnyandet 1891 skedde på sex år,
dock att därest under sjätte året uppsägning ej skett, fördraget skulle
anses förlängdt på ytterligare sex år, samt att förlängningen år 1902
skedde på samma villkor. I slutet af 1912 ägde ny förlängning rum;
tidrymden bekantgiordes ej, men en beaktansvärd italiensk källa
sätter den till sju år.
Huru stor tilltro man i detalj bör skänka dessa Friedjungs
meddelanden, kan naturligtvis ej med bestämdhet afgöras. Uppgiften att
Italien och Tyskland tillförsäkrat hvarandra hjälp vid ett franskt
angrepp, synes icke ge anledning till tvifvel. Den bekräftas redan af den
franska ambassadören Barréres skickliga och nitiska arbete för att
draga Italien bort från trippelalliansen, ehuruväl både 1902 och 1912
uttryckligen i de publicerade meddelandena fastslagits, att förnyandet
skett i oförändrad form. Hvad åter angår uppgiften om den år 1887
tillagda bestämmelsen rörande Balkanhalfön, kan det väl ifrågasättas,
om ej fördraget redan i sin ursprungliga lydelse haft ett stadgande
att, därest en af fördragsmakterna utvidgade sitt område i Europa, de
båda andra skulle ha vederlag. Tydligt är f. ö., hvilket Friedjung
äfven framhåller, att denna stipulation, när den nu tillkommit, måste
haft ett i hög grad hämmande inflytande på Österrikes Balkanpolitik.
Af än större betydelse än nyss anförda upplysningar om
trippelalliansen är den analys Pierre Albin i sitt förlidet år utgifna, ej minst
genom en erkännansvärdt objektiv ton mycket värdefulla arbete
L’Allemagne et la France en Europe (1885—94) ger af den
fransk-ryska alliansens tillkomst och innebörd. Utom på tryckt
material stöder han sig därvid på personliga meddelanden af förre
konseljpresidenten Freycinet, hvilka delvis numera återfinnas i det
nyligen utkomna andra bandet af den åldrige statsmannens Souvenirs.
Albin uppvisar, huru efter Ferrys fall och den franska politikens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
