Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - De europeiska stormaktsallianserna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGENS FRÅGOR 153
återvändande till Europa vägen öppnades för ett franskt-ryskt
närmande, tidigast inom Orientpolitiken och huru man efter långa och
besvärliga underhandlingar nådde fram till den notväxling den 22 aug.
1891, som utgjorde det fransk-ryska samförståndets ursprungliga
fixering i förbindelsens form. Denna notväxling skapade enligt Albin
ingen generell eller offensiv eller ens defensiv allians, ej heller ett
status-quo-fördrag. Den utgjorde en öfverenskommelse sm generis,
och dess innebörd kan i korthet preciseras så: ett erkännande af de
fördragsslutande makternas gemensamma intresse af den allmänna
fredens bevarande genom upprätthållande af en viss jämnvikt i Europa
och en förbindelse att samfälldt öfverlägga om skyddandet af detta
gemensamma intresse, när helst en makt eller gruppering af makter i
Europa hotade att kränka detsamma. Denna entente fullständigades
jämnt ett år senare — alltså i aug. 1892 — genom en
militärkonvention. Dess syfte klargör Albin på följande sätt: ryska armén
skulle hvad beträffar truppernas dislokation i fredstid, deras
mobilisering och sammandragning organiseras så, att den kunde fasthålla
och slå en viss del af tyska armén. Detaljerna i denna organisation
kunde ej fixeras en gång för alla; man inskränkte sig till att
fastställa vissa grundsatser, vissa förhållanden mellan fördragsmakternas
arméer och Tysklands, samt till att erkänna nödvändigheten af
gemensamt uppgjorda mobiliseringsplaner för vissa tänkta fall.
Här förelågo alltså ett allmänt aftal om samförstånd och ett
sepa-rataftal om militär samverkan. Återstod för alliansens fullbordande
att bestämdt fastslå casns foederis. Detta skedde genom nya
förhandlingar, som i det väsentliga förelågo afslutade i nov. 1893, ehuru
resultatet fick det underskrifna aftalets form först i mars 1894.
Därmed var fransk-ryska alliansen färdig. Den utgör en defensiv-allians,
och casus foederis inträder, när det tillstånd af fred och jämnvikt i
Europa, som i 1891 års entente afses, stores af en tredje makt ( =
Tyskland). Genom Englands entente-aftal med Frankrike 1904 och
med Ryssland 1907 blef sedan den nuvarande maktgrupperingen
färdigbildad.
Analyserar man de båda alliansernas tillkomsthistoria och innebörd,
kan man icke undgå att frapperas af den likhet eller kanske rättare
parallellism, som framträder. Liksom Tremaktsförbundet närmast —
men visst icke enbart — har sitt upphof och sin förklaring i
spänningen mellan Ryssland och Österrike, så är tvåmaktsförbundet
närmast — men icke enbart — sprunget ur den fransk-ty ska
motsättningen. Och liksom Wienkabinettet alltid sträfvat att vårda sitt goda
förhållande till Frankrike — man tanke på Andrassys afböjande af
en generell allians och på den österrikiska regeringens försonliga
politik under Casablanca-krisen — så har Tyskland städse nästan
ängsligt sökt undvika att, såsom Rismarck formulerar det, spränga
bryggan mellan Rerlin och Petersburg — det må nu vara nog att hänvisa
till Rerlin-kabinettets politik under rysk-japanska kriget och på
konversationerna i Potsdam 1910. Italiens något ljumma roll inom
trippelalliansen har sin motsvarighet i Englands inom den motsatta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
