Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 2 - Dagens frågor - En rysk diplomat om Rysslands utrikespolitik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ha vi fört utan att vare sig i militärt eller politiskt hänseende ha
varit tillräckligt förberedda». Och ett stycke längre ned spörjer han
på tal om Rysslands diplomatiska nederlag 1909 mot Österrike i den
bosniska frågan: »Kan man öfverhufvud af diplomatien fordra, att
den allenast genom konst och skicklighet skulle kunna ersätta bristerna
i militärkraft, att den — vi bortse helt och hållet från segrar —
skulle kunna undvika nederlag, då den till sitt förfogande endast har
svärd af papp, vid hvilkas anblick motståndarne till på köpet redan
hunnit vänja sig?» Åter och åter betonar han sedermera
nödvändigheten af starkare militärt underlag för den ryska
stormaktsdiplomatien, och just med utgångspunkt från 1909 års motgång har ju också
i Ryssland rastlöst arbetats på att ersätta »pappsvärden» med vapen
af mera respektingifvande materia.
Furst Trubetzkoi utpekar inledningsvis den närmare och den
fjärmare Orienten såsom »de båda hufvudområdena för Rysslands
verksamhet» utåt. Portsmouth-freden med Japan 1905 uppfattar han som
»den fullständiga likvideringen af rysk aggressiv imperialism i fjärran
östern». Nu för oss åter, skrifver han, händelsernas logik tillbaka till
Europa, och »Rysslands ställning i Europa bestämmes hufvudsakligen
af dess intressen i den närmare Orienten.» Denna författarens
grundåskådning fritager oss från att i detta sammanhang närmare ingå
på hans för öfrigt helt enkelt mästerliga framställning af Rysslands
östasiatiska politik, hvars alla svagheter obarmhärtigt blottas. Vare
det nog sagdt, att författaren som det nya målet för denna politik
anger »upprätthållandet och tryggandet af hvad vi där hafva kvar,
närmast våra besittningar vid Stilla-hafs-kusten, hvilka vi ej få eller
kunna afstå ifrån» — alltså ett rent defensivt program.
Af större aktuellt intresse äro gifvetvis den ryske diplomatens
reflexioner om sitt lands europeiska stormaktspolitik. Utgångspunkten
för dessa är betonandet af att »geografi och historia ha vid Svarta
hafvets kuster och på Balkanhalfön länge sedan skapat lifsintressen
för Ryssland». Den religiösa gemenskapen dominerade till Krimkriget
Rysslands Balkanpolitik, men sedan aflöstes den af en slavisk
gemensamhetskänsla, som särskildt kraftigt flammade upp under återverkan
af Aehrenthals politik. Sandsjak-järnvägsprojektet 1908 innebar redan
det ett betydelsefullt afsteg från den »infrysning» af Balkanfrågan 1897
års rysk-österrikiska öfverenskommelse, detta »protocole de
désintéressement», i stort sedt hade åsyftat. På Balkanhalfön väcktes nu den
nästan insomnade slaviska enhetsrörelsen, och kort före afvecklingen
af Rysslands östasiatiska imperialism återvaknade inom inflytelserika
ryska kretsar en »neoslavism», som ej kunde undgå att påverka
utrikespolitiken, huru mycket än dennas ledare sökte hålla den fri från
beroendet af öfvergående stämningar.
Utrymmet förbjuder oss att ingå på Trubetzkois fängslande
framställning af 1908 och 1909 års händelser och hans kritik af Isvolskijs
politik, som utmynnade i »plötslig eftergift under tysk påtryckning».
Däremot kunna ej förbigås författarens i försiktiga ordalag antydda
tvifvelsmål rörande Frankrikes förbundstrohet i pröfningens stund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
