Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ett trehundraårsminne. Af Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
undersåtar veta på hvad ort och ställe de sina rättegångssaker
aflägga och rättvis dom förvänta skola, derföre hafva vi
upprättat och stadgat vår konungsliga Hofrätt och öfversta dom uti
vår Stad Stockholm, hvilken vi så i vår när- som frånvaro gifva
makt att döma konungs dom.» Endast benådningsrätten ville
konungen själf förbehålla sig. »Hvar någon finnas kunde», heter
det i 16:e p., »som domaren icke till lifvet fria måtte och likväl
för några omständigheters skull kristligen vore honom till lifvet
förskona, det vilja vi oss sjelfva förbehållit hafva.» I orden
var hofrätten alltså en själfständig högsta domstol. Men tanken
kom för tidigt. Förhållandena medgåfvo icke att räfst- och
rättaretingen i orterna landet rundt utbyttes mot en enda central
domstol, och för folkuppfattningen var det något främmande
att konungen skulle åt andra öfverlämna sin uppgift att skipa
högsta rätt. Just på denna punkt hade vid riksdagen gjorts de
lifligaste gensagorna, och konungen fann sig snart nog icke kunna
fasthålla sin första ståndpunkt. Redan i fullmakten för
hofrätten, där det anförtros dess ledamöter att döma konungsdom,
fogas därtill det något obestämda tillägget: »vår rättmätiga
höghet att bryta alla skroksoknir och offsoknir efter lagen
oförkränkt.» När hofrätten sedermera förfrågade sig hos konungen
hvad som menades med att »bryta skroksoknir och offsoknir»,
fick den svaret, att »därpå ville K. Maj:t sig framdeles bättre
besinna, efter som det nu i hastighet icke kan ske». Den närmare
bestämmelsen kom i rättegångsprocessen, där det i 35:e p. heter:
»ändock Sveriges lag medgifver att ingen må vädja från denna
vår konungsliga dom och Hofrätt, likväl medan vi äga högsta
dom öfver alla domare i Sverige och oss bör om alla mål
sanningen utleta såsom ock åter bryta alla skroksoknir; därföre må
den som finner sig besvärad öfver vår konungsliga dom, icke
genom något vädjande utan genom ödmjuk böneskrift gifva
om sitt besvär tillkänna och njuta hos oss beneficium revisionis;
dock mot nedsättande af 200 daler». Ännu påtagligare
framträdde omöjligheten att upprätthålla hofrättens egenskap af
högsta domstol, när förhållandenas makt tvang till inrättande
af flere hofrätter. Konungens domsrätt, öfverordnad hofrättens,
fanns kvar och utöfvades såsom annan funktion af
regeringsmakten, till dess den slutligen anförtroddes åt en särskild högsta
domstol. Men spåren af Gustaf Adolfs ursprungliga tanke
skönjas ju ännu i 1734 års lag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
