Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ett trehundraårsminne. Af Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ETT TREHUNDRAÅRSMINNE 173
Hofrätten skulle ha sitt säte i Stockholm, »på ett besynnerligt
därtill förordnadt rum och ställe». Detta var Stockholms slott
ända till branden 1697. Den skulle bestå af 14 personer, »de
der nogsamt äro kvalificerade att bekläda domareembetet,
särdeles uti Sveriges lag förfarne och öfvade, beskedlige och
uppriktige, efter som på dem bäst kan vara ämne uti riket, med
rikets drotset såsom president eller domhafvande, 4 andra af
rikets råd, 5 af adel och 4 andre lagfarne och ärlige män.»
President blef Magnus Brahe.
Angående hofrättens organisation och arbetssätt gåfvos
närmare föreskrifter genom rättegångsprocessen, hvilken framgått
ur samråd ined hofrättens ledamöter. Hofrätten skulle
sammanträda två gånger om året, hvardera gången 8 veckor. Under
mellantiden skulle presidenten eller vicepresidenten jämte 4
ledamöter vara tillstädes i Stockholm för att genomgå de
domböcker, som från hela riket borde insändas till hofrätten, och
sedermera för den samlade rätten referera dessa i nödiga delar.
Sessionerna begynte kl. 8 om morgonen och fortgingo »intill 11
slagit på middagen och hvar så behöfves en stund eller två
efter middagen». Hofrättens kompetens är icke alldeles klar.
Alla »hals- och lifssaker» som omhandlades i de insända
domböckerna skulle af hofrätten öfverses och slutligen afdömas,
dock med förut angifna förbehåll om konungens benådningsrätt.
Hofrätten skulle döma om »crimina Isesse majestatis», den var
forum privilegiatum för adeln och för Upsala akademi. I öfrigt
skulle den egentligen vara en appellationsdomstol, dit part fick
vädja om saken var af ett visst värde. Men det tillägges, att
hofrätten också skulle upptaga deras saker, »de der märkligen
och nogsamt bevisa kunna att rätten är vorden dem förnekad.»
Där fanns alltså stort utrymme för hofrättens domsmakt.
Proceduren var muntlig, såsom nu vid underrätterna; parterna
anförde muntligt eller skriftligt hvad de ville andraga, och detta
fördes till protokoll. Dock borde käranden alltid »hafva i
förråd» af skriftliga inlagor två exemplar, det ena för rätten, det
andra för motparten. »När saken är förd till slut, skola vare
domhafvande och bisittare icke vara för hastige att fälla någon
dom.» I ringa saker kunde väl dom genast beslutas, af
sekreteraren affattas och för parterna uppläsas. »Men är saken så
hög, så viktig och af så stort importans, att den synes vilja
behöfva något mera och vidare betänkande, då skall sekreteraren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
