- Project Runeberg -  Svensk Tidskrift / Fjärde årgången. 1914 /
181

(1870-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ett trehundraårsminne. Af Ivar Afzelius

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

als nichts». Oaktadt mannen bedyrade, att han icke menat
något ondt, dömdes han att sitta i »konungens fängelse en månad
vid vatten och bröd».

Vid sin rättskipning rörde sig hofrätten med de friaste
former och fattade sin uppgift att skaffa rätt i vidsträcktaste
och fullaste mening. Den upptog klagomål och ansökningar
äfven i andra än rena rättegångsmål, utfärdade förmaningar och
befallningar till lagmän, domstolar och exekutorer, utställde s. k.
manebref, hvarigenom gäldenärer tillhöllos att göra rätt för sig.
Kraftigt hjälpande grep rätten in. Ofta utses delegerade för att
på ort och ställe undersöka saken närmare. En gång sändas
M. Olofsson och Messenius till kansliet för att efterforska om
koncepten kunna återfinnas till donationsbref, som en part
uppger sig ha förlorat; en annan gång, då en part åberopat ett
yttrande af kammarrådet Rålamb, sändes en ledamot ned till denne
för att »förhöra och förnimma huru därmed i sanning var».
En gång går hofrätten så långt i hjälpsamhet, att den sänder
sin vice president och två ledamöter att granska en sökandes
räkenskaper och förmå hans gäldenärer att betala. Den s. k.
förhandlingsmetoden var uppenbarligen icke mycket uppskattad.
Det var hofrätten ålagdt att »för allting beflita sig om att söka
förena och förlika stridiga parter»; och denna maning ställde
den sig villigt till efterrättelse. Anmodan till parterna att förlikas
förekommer ofta, och äfven för sådant ändamål delegeras
ledamöter af rätten.

Öfver den nya domstolen föll ett återsken af det kungliga
Majestät, den representerade. Underrätterna nalkades den med
gränslös respekt, åtminstone i orden. När borgmästare och råd
i Västerås underställa en sin dom, anföras domskälen och
tillägges: »Vid dessa förenämda kapitel hafva vi fattige män synts
oss vilja stödja och hålla, såsom vi ock vår dom vilja afsagt
hafva; dock hemställa vi till Gud och de gode Herrar, som den
konungsliga rätten bekläda och med högre förstånd begåfvade
äro, härom ytterligare att judiciera och döma, allenast
ödmjukligen bedjande och begärande, att upptagas må denna vår mening
till godo». I rätteg.-processen hade det ålagts hofrätten att »hafva
ett strängt, allvarligt och noga inseende, att de som sakerna andraga
inför rätta, bevisa rätten en tillbörlig reverens och ärevördning.»
Och hofrätten höll hårdt på sin värdighet. Det synes ha varit
sed, att ingen fick framträda inför rätten med värja vid sidan.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 01:20:54 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/svtidskr/1914/0187.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free