Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ett trehundraårsminne. Af Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
En befallningsman på Åland, Wulffsdorff, beklagade sig
häröfver inför hofrätten och »förklarade sig icke vilja hålla till
godo det någon skulle bjuda och befalla honom att aflägga sin
värja, så länge han stod till rätta, efter som honom dagen förut blef
tillsagdt; han ville sådant väl med tiden, när hans sak vore sliten,
ihågkomma, att en skulle derför svettas — föregifvandes», säger
protokollet, »sig vara en adelsman och icke en privat person
eller Bärnheijdere» (mes). På denna hotfulla antydan blef honom af
presidenten svaradt, »med den beskedenhet som dertill tjänte, att
han skulle tänka, att han icke står till rätta på landsbygden
uti någon tingsstuga utan inför konungs Nämd och Dom;
derför må han icke ställa sig så stolt, högmodig och spotsk uti
tal, svar och affekter, utan saktmodligen och höfligen med god
beskedenhet svara dem, som på K. Maj:ts vägnar hafva honom
något att tilltala; och att han hafver fördrag med sitt hot och
undsägelser, därmed han intet i saken kan uträtta, ty det varder
honom intet skänkt förgäfves, så framt han något ondt vill
bringa till väga, anten på en eller annan.» Om en viss Henrik
Stöhr heter det, att »han gjorde denna konungsliga Hofrätt en
spott och föraktelse; efter hans sak icke gick efter hans sinne,
som han ville, satte han sin hatt uppå inför rätten och riste på
hufvudet och gick så åt dörren därmed sin kos. När han blef
beskickad, att han skulle komma tillbaka igen, aktade han det
intet. På det sista, när han efter många bud kom upp igen,
blef han hårdligen och tillbörligen af presidenten tilltald,
hvarför han gjorde denna konungsliga Hofrätt sådan spott och
högmod, och att han skulle veta, det han icke gjorde deras personer
som där sutto någon despekt derutinnan, utan konungen själf,
som denna höglofliga rätten förordnat hade. Men han föll strax
till bönen och begärde nåd och vänskap; och efter en flitig,
trägen och lång bön, gåfvo de honom till med deras
handsträckning. Dock skulle han på en annan tid akta sig med sådant.»
Sin ställning häfdade hofrätten äfven mot de högst uppsatte.
Underlagmannen i Ångermanland hade kallats att stå till svars
för en dom som öfverklagats. Nu uppträdde ingen mindre än
Axel Oxenstierna själf, som var lagman i den landsändan, inför
rätten och sade sig »förse sig till de gode herrar i rätten
sutto, att de icke ville förgripa sig i hans myndighet»; mot
domen vore icke vädjadt, och då enligt rätteg. ordinantien inga
andra saker finge upptagas, än som lagligen vore under
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
