Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Ett trehundraårsminne. Af Ivar Afzelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hofrätten vadde, »begärde han vänligen att de välborne herrar och
gode män ville sig sådant ihågkomma och till minnes låta gå».
»Därtill», heter det, »blef af presidenten svaradt, att de nogsamt
veta ihågkomma, hvad i rätteg. ordinantien förmält står; så finnes
ock därbredvid i samma ordinantie, att om någon klagar sig vara
rättslös, han hafver lof att söka den konungsliga rätten.» Och
det vore fallet här. Ehuru kanslern genmälde, att »det kunde
klaganden aldrig bevisa», fick han finna sig i att hofrätten
upptog saken. — Huru hofrätten mot konungen själf gjorde
gällande sin ställning såsom högsta domstol är nyss omtaladt.
Det anförda må vara nog; det har varit endast flyktigt och
kaleidoskopiskt återgifna drag, men måhända tillräckligt för
att låta Eder känna åtminstone en fläkt af andan hos den
hofrätt, som i dag för 300 år sedan kallades till lif. Huru enkel,
huru naiv förekommer icke oss denna rättskipning, huru
formlös, ja godtycklig ter sig icke för oss detta rättegångsförfarande
— oss, hvilkas domareverksamhet är omgärdad af så många
lagar, författningar och reglementen. Här var det ju egentligen
själfva personerna, som gåfvo rättskipningen dess kraft. Vi äro
fostrade i den uppfattningen, att det skall vara lagen, som står
öfver såväl domaren som parten, att domaren är lagens tolk
men icke får träda i dess ställe; och vi mena för visst, att detta
betecknar en högre rättsutveckling. Men känslan för den
naturliga rättvisa, som all rättskipning sträfvar att nå, kan icke undgå
att framkalla vår nästan med afund bemängda sympati för
dessa män, som mestadels för sitt dömande icke hade annat
rättesnöre än sin domareed. Öfver hela deras färd låg en
karlavulen folklighet, vida skild från den skolastiska visdom och
subtilitet, som utmärkte samtidens mycket lärdare domarkollegier i
andra länder. Äfven här skönjes gryningen af Sveriges
storhetstid.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
